Fördelen med att vara från Lidingö och drömmen om landsbygden
Hej, jag heter Jeppe. Jag bor i skogskanten i norra Västra Ämtervik. Innan jag babblar på om om annat tänkte jag det är det lika bra att jag gör klart att jag är från Lidingö, så slipper det komma som en överraskning sen.
Fördelen med att vara från Lidingö när man bor i Lidingö är att ingen kallar dig för 08. Men det är väldigt viktigt att passa in i normen.
Jag passade inte in. Jag var en överkreativ människa som inte gillade att supa och festa utan jag spelade musik och slängde mig i kulturkretsar (läs hängde med andra punkare). I grundskolan ärades jag med epitetet “knarkaren”. Det var väl ett sätt för de andra Lidingöborna att sätta någon sorts identitet på mig. Jag älskade Star Wars och nästan allt kretsade kring det och det inspirerade mig till att börja berätta historier själv och jag hamnade i reklambranschen. Vilken jag är i fortfarande. Jag ska berätta mer om det i senare inlägg.
Problemet när man befinner sig på en plats där det är så vansinnigt många människor som i Stockholm är att ingen riktigt kommer ha tid att lyssna på dig när du försöker berätta varför du är som du är. Du själv kommer heller inte ha tid. Man har alltid fullt upp med annat. För egentligen är det helt ok att två personer, där den ena lyssnar på dödsmetall och lajvar och den andra snyter sig i tusenlappar, umgås och tycker om varandra. Men det måste finnas tid för att brygga över de mer ytliga attributen. Och när det inte finns tid blir allt genast polariserat och man gör uppror mot varandras livsstil. Det är ju lättare.
Jag tröttnade på att vara Stockholmare. Jag ville slippa de stressiga massorna som jag upplevde hade koll på precis varenda steg jag tog. Jag orkade inte vara rebell längre. Det gick inte att få kontakt. Jag var för stressad och de andra var för stressade. Jag var trött på sura blickar som granskande kollade på mig i tunnelbanan när jag satt i en Star Wars-keps och döds-metalltröja som det stod “Remember kids, Satan loves you” på. Jag var trött på att aldrig ha råd med SL-kort och få planka i spärrarna hela tiden och jag var trött på att dricka oändliga mängder kaffe på olika fik för att fördriva tiden innanför stadens murar. För det var så det kändes. Som murar.
Drömmen var, och har nog i hemlighet alltid varit, att flytta ut på landet. Vissa hävdar dock att landet börjar vid Gullmarsplans tunnelbanestation, men jag ville långt bort där jag kunde vara mig själv och folk skulle lämna mig ifred. Jag menar, att bo bland två miljoner människor eller tio människor borde ju vara rätt stor skillnad tycker man ju. De där tio skulle ju inte bry sig ett dyft om mig. Drömmen var att få bli anonym. Så jag flyttade...
/Jeppe Blomgren
Fördelen med att vara från Lidingö när man bor i Lidingö är att ingen kallar dig för 08. Men det är väldigt viktigt att passa in i normen.
Jag passade inte in. Jag var en överkreativ människa som inte gillade att supa och festa utan jag spelade musik och slängde mig i kulturkretsar (läs hängde med andra punkare). I grundskolan ärades jag med epitetet “knarkaren”. Det var väl ett sätt för de andra Lidingöborna att sätta någon sorts identitet på mig. Jag älskade Star Wars och nästan allt kretsade kring det och det inspirerade mig till att börja berätta historier själv och jag hamnade i reklambranschen. Vilken jag är i fortfarande. Jag ska berätta mer om det i senare inlägg.
Problemet när man befinner sig på en plats där det är så vansinnigt många människor som i Stockholm är att ingen riktigt kommer ha tid att lyssna på dig när du försöker berätta varför du är som du är. Du själv kommer heller inte ha tid. Man har alltid fullt upp med annat. För egentligen är det helt ok att två personer, där den ena lyssnar på dödsmetall och lajvar och den andra snyter sig i tusenlappar, umgås och tycker om varandra. Men det måste finnas tid för att brygga över de mer ytliga attributen. Och när det inte finns tid blir allt genast polariserat och man gör uppror mot varandras livsstil. Det är ju lättare.
Jag tröttnade på att vara Stockholmare. Jag ville slippa de stressiga massorna som jag upplevde hade koll på precis varenda steg jag tog. Jag orkade inte vara rebell längre. Det gick inte att få kontakt. Jag var för stressad och de andra var för stressade. Jag var trött på sura blickar som granskande kollade på mig i tunnelbanan när jag satt i en Star Wars-keps och döds-metalltröja som det stod “Remember kids, Satan loves you” på. Jag var trött på att aldrig ha råd med SL-kort och få planka i spärrarna hela tiden och jag var trött på att dricka oändliga mängder kaffe på olika fik för att fördriva tiden innanför stadens murar. För det var så det kändes. Som murar.
Drömmen var, och har nog i hemlighet alltid varit, att flytta ut på landet. Vissa hävdar dock att landet börjar vid Gullmarsplans tunnelbanestation, men jag ville långt bort där jag kunde vara mig själv och folk skulle lämna mig ifred. Jag menar, att bo bland två miljoner människor eller tio människor borde ju vara rätt stor skillnad tycker man ju. De där tio skulle ju inte bry sig ett dyft om mig. Drömmen var att få bli anonym. Så jag flyttade...
/Jeppe Blomgren
Kommentarer