Ulrika Lundgren. Klädformgivare, sömmerska och tillskärare samt slöjdlärare.

Inflyttad. Och jag ska erkänna att jag inte riktigt förstod språket då jag först kom hit. Men värmen och det positiva bemötandet som finns i alla stugor, gjorde att jag snabbt kände mig mer hemma här än någonstans tidigare.

En stor fördel med att bo på landet, långt från stadens nöjen och frestelser är att man inte behöver jobba så fasligt mycket för att klara sig ekonomiskt. Jag har genom åren kombinerat olika deltidsjobb. Mer ibland och mindre ibland, allt beroende på behov och barnens åldrar. Det har varit eget företagande samsat med kursledare i sömnad, lärare i maskinstickning och mönsterkonstruktion, arbete på öppen förskola, sömmerska i olika sammanhang, slöjdlärare och så förstås tillskärare och sömmerska på Västanå Teater. 

Jag hade ju den osannolika turen att det finns en teater här. Här, på den plats där jag, utan vidare planer, bestämt mig för att bo. En fantastisk teater som saknade tillskärare. Helt perfekt för mig som just tagit examen vid HDK Steneby. En högskoleutbildning inom kläder och formgivning, där jag på allvar insåg att det var kläder utanför modets strama gränser som jag ville arbeta med. Kläder som säger mera. Som har större betydelse men lämnar mindre avtryck.

Mitt examensarbete gjorde jag om genusneutrala barnkläder. När jag fick mitt första barn år 2000, slogs jag av hur könsstereotyp klädbranschen var. Redan bland bäbiskläderna var det strikt uppdelat i pojk och flickavdelningar. Till och med strumporna var olika! Inga mörkgröna strumpor till småflickor – Herregud, hur skulle det se ut! 

Ja, det här är ju knappast en nyhet för er som någonsin handlat kläder till barn. Och tyvärr är det fortfarande lika illa hos de flesta stora klädkedjorna. 

Varför inte bara hänga fram alla kläderna efter storlek och låta oss välja PRECIS VAD VI VILL? Visst, jag kan välja fritt även som det hänger nu, men det är ett himla jobb att ränna mellan de olika avdelningarna. De flesta orkar, hinner, vågar inte det. Vågar inte.

Det finns en stor rädsla för att inte genast kunna se om ett barn är pojke eller flicka. Vad skulle egentligen kunna hända?! Väldigt lätt glömmer vi att puffärmar och spets var oerhört manligt på 1600-talet. Att män i många kulturer idag, går i kjol. Att allmogens småbarn ända fram till början av 1800-talet gick i likadana koltar – klänningar. På ett foto av min pappa i början av 50-talet tror man sig, med dagens ögon, se en ljuslockig flicka med axellångt hår och rundad spetskrage på den bakknäppta blusen. När jag gick på dagis på 70-talet hade både pojkar och flickor strumpbyxor. Det är under en väldigt kort tid av människans historia som nuvarande klädkoder har varit gällande.

Jag vill ha barnkläder som tillåter barnet att bara vara barn. Utan att påverka det mot ett manligt eller kvinnligt ideal. En missuppfattning när man uttrycker sådana här genusfrågor är farhågan att pojkar inte längre ska få vara pojkar och flickor inte få vara flickor.  Jag vill inte utplåna könen. Jag kan inte, inte ens om jag skulle vilja, så ingen panik!

Här handlar det i stället om att erbjuda all världens möjligheter i stället för bara en. För både pojkar och flickor. Det är inget fel i om en flicka föredrar rosa klänning medan hennes bror vill ha tuffa byxor. Men kläder berättar mycket om bäraren och påverkar både vår självbild och hur vi blir bemötta. Jag tror att det är livsviktigt att varje barn får möjlighet till egen utveckling, utifrån dess egen personlighet och inte från förväntningar utifrån. Det gäller inom alla områden – tilltal, fritidssysselsättningar, uppmuntran av beteenden.

Men den nisch jag kan är kläder. Därför fokuserar jag på den biten och hoppas att ni andra, som är experter på andra områden breddar spektrat där. På det viset tror jag vi får starka, fria, glada, storsinta och kompetenta medmänniskor av dessa, som nu är barn. Och det vill vi väl ha?! Eller hur?

USAs forna president Franklin D. Rosevelt som barn.

Hur många idag skulle låta sina småpojkar bära de skorna?

 Klänningen? Frisyren? Och ändå lyckades han bli president!

Tänk på det ni, tills vi ses igen!

/Ulrika Lundgren