100 människors berättelseväv i slottet, i Sunne
Sista dagen
Jag lämnar timglaset. Jag lämnar tiden. Jag lämnar över mig till det obestämda. Till det som snart skall kallas förflutet.Röken från bruket som glider samman, växer, glider isär och försvinner. Att skriva. Det handlar om att ta ett utrymme och göra om upplevelser till lera. Att göra rum av tiden.
Idag ligger Kafka i Slottets divan. Lagerlöf sitter i fåtöljen intill. Tunström är på väg upp i trappan.
Jag sitter på våningen under. Vilken plats är väl bättre för detta sista blogginlägg. Jag har burit in en stol till den sal där Selma Lagerlöf en gång var på bal. Som hon beskrivit i novellform, nu sitter jag här, skriver i Sunnebloggen. Dessa livets irrvägar där en kurva plötsligt dyker upp utan varnande vägmärken. Plötsligt far jag ut med bilen genom viltstängslet, ut över fälten, och vaknar till på en ny väg, i en annan bil, på väg någon annanstans.
Som barn tänkte jag ibland att allt kring mig var inbillning. Att ingenting säkert gick att veta om någonting. Som tonåring tänkte jag istället ofta att allting var en föreställning av någonting helt annat, det kunde handla om att världen var en enorm datorsimulation, eller att mitt liv var ett experiment, eller att jag bara drömde, eller att det drömda var det verkliga och tvärt om. Numera tänker jag väldigt sällan på i vilken utsträckning min verklighetsuppfattning är en representation av den verklighet jag befinner mig i, nu arbetar jag istället varje dag med att befinna mig i ett utforskande av andra verkligheter, där jag försöker ordna dem i text eller i annan framställning. Tyda någonting som sedan kan tydas vidare av andra.
Jag får ibland frågan varför jag jobbar mycket med anonyma röster, eller beskriver situationer utanför vår historia. Det är av av samma anledning som jag spekulerar, att jag vill skapa situationer där det inte finns någon förförståelse, där människor står nakna så som vi alla är under kläder, under erfarenhet, under kunskap och psykologi. Bortom hierarkier och yrken, bortom vänner och släkter, bortom bostad och hud. Bortom det som gör oss till främlingar eller bekanta.
Jag föredrar att visa människan som hon är, en lösryckt entitet med begränsad tid, att tillägna sig kunskap och förståelse, att göra sina begränsade val, med vetskapen om att varje steg vi tar, varje ord vi yttrar, reser i en riktning, vilken förstår vi inte alltid i stunden, men i historien blir det snart väldigt tydligt vem vi var, var vi var och vad vi gjorde.
Det är tankar som kan öppna klyftan till den djupaste svarta avgrund. Men. Det är också tankar som kan bjuda broar, stegar och bryggor. Platser att befinna sig på där möten med andra kan ske.
Jag. Är bara jag. Och du. Är bara du. Men tillsammans gör vi skillnad. Oavsett om vi vill det eller inte.
Därför är det viktigt att förstå, att vi alla, vad vi än gör, utgör en del av historien och framtiden.
Jag tror att de som inte längre berättar sina egna berättelser är de som då börjar hata andras. Lyssna därför, lyssna och tänk, men nöj dig inte med att lyssna och tänka. Berätta. Berätta om allt som är viktigt för dig. Det är också viktigt för någon annan.
 |
Nu är min tid i Sunnebloggen strax slut. När jag skrivit färdigt så ska jag gå upp i lanterninen och lyssna till vad Kafka, Tunström och Lagerlöf pratar om.
Sedan hoppas jag också att du, kära läsare, kommer dit och talar, att du blir en del av de hundra människornas berättelseväv, i Slottet, i Sunne, igår och idag.
Nu kastar jag vidare stafettpinnen till Sunnebloggen. Ut i mörkret!
För deltagande i Slottet: http://slottet.me
För mer om mig, ska se till att börja fylla på information 2015: http://bocker.me
Sista bilden, fotograf Isak Svensson. Övriga bilder i den här posten har jag tagit själv under veckan som gick.
/Christofer Bocker
Nu gör Sunnebloggen ett uppehåll över jul och nyår och hälsar alla tillbaka igen i slutet av januari med många nya intressanta möten och berättelser.
Till dess önskar vi dig en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År
Kommentarer