torsdag 20 november 2014

Berättelser från andra sidan

Sri Lanka var en av platserna jag gillade mest på vår resa runt jorden för tjugo år sen. Ett namn jag skrev upp i min kontaktbok den gången var den unga tjejen Dilini. Vi mötte varandra på en flickskola på ön där jag fick äran att lära tjejerna att spela basketboll. De fick ledigt från alla lektioner i flera dagar så de kunde spela basket med mig. Jätteroligt!

Jag hade alltid min basketboll under armen när jag klev i land efter veckor på sjön. Det var det perfekta sättet att komma i kontakt med andra ungdomar överallt i världen. Spelet blev vårt gemensamma språk och jag har spelat basket i länder som Mexico, Eritrea, USA, Australien, Tahiti och Portugal.














När vi kom till Sri Lanka frågade jag som vanligt vart jag kunde spela, och jag blev visad in till en mäktig kvinnlig rektor på en skola. Hon sade hon förstod vad jag ville, och bad mig komma tillbaka nästa morgon tills skolan. Lite förvånad blev jag då jag nästa dag blev mött av ett trettiotal unga tjejer i vita skoluniformer som stod redo på planen för att lära sig att spela basket. Och det var jag som skulle vara deras coach. Båda de och jag tyckte det var så kul att vi fortsatte att spela hela veckan.

Åren efter skrev Dilini och jag brev till varandra. När tsunamin rammade indiska oceanen 2004 hade jag inte hört något från Dilini på flera år. Hennes hemstad, Galle, blev mycket svårt drabbat, och jag kunde inte sova på nätterna. Vad hade hänt Dilini och hennes familj?

Jag sökte upp henne via en hjälporganisation och fick reda på att hon precis hade klarat sig från vågorna. Hon jobbade på ett hotell vid stranden och sprang upp för berget tillsammans med flera andra. Tre veckor efter befann jag mig på ett flygplan på väg till Sri Lanka. Jag vågade inte resa helt ensam, så filmkameran var självklart med!

Jag bodde hos Dilini och hennes familj som tog emot mig med öppna armar och behandlade mig som en nära syster. Vi åkte ut på en lång resa längs kusten för att se på alla ödeläggelserna. Jag filmade från morgon till kväll. Många ställen hade de inte hunnit städa än. Jag kommer aldrig att glömma lukten som trängde sig in i näsan så man ville kräkas. Det låg kläder överallt och lösa hundar sprang omkring bland soporna.

Aldrig förr har jag känt mig så hjälplös. Jag ville så gärna hjälpa människorna som nu hade förlorat allt. Jag hade inga pengar att ge bort. Men jag hade min filmkamera. I början kändes det som ett övertramp att filma dessa människor som var så sårbara och utsatta. Men sen insåg jag vilken gåva det var för dem att få berätta sin historia. Att känna sig sedd och bekräftad gav kanske några en liten ljusglimt i hopplösheten.

Jag filmade förälder som hade förlorat sina barn, en syster saknade sin bror, barn i tältläger grät efter att ha förlorat sin mamma eller pappa. Jag kommer så väl ihåg min känsla av avsky mot det samhället jag är en del av, som mötte mig strax jag klev av flygplanet på Gardermoen. Jag ville ropa ut högt ”Öppna ögonen! Titta ut i världen och lyssna!”.

Jag hade tagit till mig alla berättelserna och lagt dem där inne i mitt hjärta. Om kvällen lyssnade jag till Carolas underbara album ”Störst av allt” och försökte lägga det jag hade sett bakom mig. Efter några veckor blev livet som normalt igen och jag gick in i samma gamla spår som tidigare. Men något i mig hade börjat växa som senare skulle komma till att förverkligas i Sunne.

/Gro

Inga kommentarer: