Från segelbåt till hus på landet i Sunne

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fortsätter mitt bloggande från flygplanet på väg hem över Atlanten. Skönt med påfyll av energi från Floridas soliga stränder och morfars berättelser från sitt äventyrliga liv.

 

Min morfar var akrobat på cirkus innan han reste världen runt med båt och blev amerikan. Resfebern och rastlösheten ligger i generna... J

 

Så varför blev det Sunne? Det var kärleken som gjorde att jag flyttade till Sverige. Min man, är svensk, men har ingen anknytning till Värmland. Vi var på besök hos bekanta i Sunne och vi kände både två att det var något lockande med bygden.

 

Så da min man fick förfrågan om jobb hoppade vi på tåget. Nygifta och sökande efter en plats att slå oss till ro, hittade vi efter en stund vårt hus i Smedsby i Östra Ämtervik. För mig var det en väldigt stor omställning. Jag hade aldrig för bott på landsbygden, alltid mitt i storstan med affärer, caféer och biografer runt hörnet.

 

Jag har alltid tyckt om att vara där allt händer. Nu var jag ute i skogen, långt borta från min familj och vänner, med en tre månader gammal baby på armen. Jag som alltid har varit på farten och jobbat mycket.

 

Innan vi flyttade till Sunne, bodde jag fem år året runt i en segelbåt på Aker brygge i Oslo. Fem år utan varmvatten, kylskåp, dusch och toalett. Faciliteter hade vi i gästhamnen.

 

Det hände ofta att jag fick nya bekanta i omklädningsrummet eller när jag borstade tänderna på däck. Vi var över hundra personer som bodde i båt om vintern och vi blev som en stor familj, som en liten by i storstan. Måndagsöl på puben, julbord och gemensamma båtturer. En meter till närmaste granne.

 

När sommaren kom var det bara att kasta loss och segla på semester. Fem år utan att behöva köpa en endaste möbel. Att vara båtboer och filmare var min identitet. Vem var jag nu i Sunne...?

 

Jag var numera mamma på heltid som trillade barnvagnen ner till Fryken för att känna vatten under fötterna. Jag kände ingen här, och längtade tillbaka till Oslo. Men sen bestämde jag mig en dag för att varje onsdag gå till kyrkans barntimme i Ö. Ämtervik, och det blev min räddning. Deras öppenhet gjorde att jag kände mig inkluderad och några av de jag mötte där är i dag mina goda vänner.

 

Jag kände mig lugnare och började se mig omkring och ta vara på den vackra naturen kring mig. Turer i skogen gav mig mycket energi. Som mammaledig hade jag mycket tid att fundera och planera hur jag skulle få mitt företag att växa.

 

Mina kollegor sade alla att det inte går att försörja sig som filmare på landet. Att jag nog måste ha et ”vanligt jobb” vid sidan om. Det de inte vet är att när förutsättningarna är dåliga blir jag som bäst. När jag får kämpa lite för att nå mina mål.

 

Som frilans TV-fotograf inom flerkamera på stora produktioner är det klart att de allra flesta jobb är i storstan. Jag jobbade i flera år på vikariat för NRK och en gång stod jag bland de första på listan över de som har rätt till fast anställning. Men när chansen kom valde jag att inte söka.

 

Jag ville satsa på egna produktioner och dokumentärfilm som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ser nu i efterhand att i Oslo där möjligheterna är många känner jag mig liten, medan på en mindre plats som Sunne känner jag mig stor. Jag såg att det fantes utrymme för att förverkliga idéer och bestämde mig för att våga satsa.

 

Nu sex år efter är jag mamma till två underbara pojkar och försörjer mig 100 % som filmare i mitt företag Origo Film  Inga måndags-morgon-ångest över att måtta gå till jobbet.J Men jag har mycket att lära när det gäller att koppla ur och inte ta med mig jobbet hem. Och jag har en liten optimistjolle i Fryken…

/ Gro