En kamp mot stressen
Jag är inte säker, men en blogg ser väl oftast ut så att man skriver ner och berättar vad man varit med om under den senaste tiden i ens liv. Eller?!
Det kan väl också vara mer riktat antar jag. Om man använder bloggen till försäljning av produkter och dylikt.
Men om jag nu ska dyka ner lite snabbt i vad som hänt mig dom senaste dygnen så ser det väl ut ungefär såhär. Jag kommer inte berätta timme för timme utan mer generellt om olika känslor.
Generellt har dom senaste dagarna handlat om en kamp mot stress. Stress över saker som måste göras. Det är mest jobbrelaterat men även privata problem som blir såååå mycket större än vad dom borde vara på grund av att stresstolleransen i min kropp är typ noll.
När det är mycket som ska fixas reagerar jag på två olika sätt.
Antingen blir jag peppad. Blir en stark problemlösare och extremt driven.
Den andra varianten är att jag passivt i stort sett lägger mig i fosterställning och väntar på att det ska lösa sig självt.
Två av dom tre senaste dagarna har varit som det sistnämnda. Suck.. Jag blir så förbannat trött på mig själv. Självhatet blomstrar och det gör ju inte att man lättare tar sig ur svackan. Men det går oftast till en gräns. Det slutar med att ångesten blir för stark att det bubblar över och jag har ingen återvändo. Jag blir helt tvungen att ta tag i skiten. Det är en sak som jag undrar om mig själv, varför ska det alltid behöva gå så långt innan jag ser till att vända?!
Det känns som om man aldrig lär sig. Som sagt så har jag inget svar. Kanske ska man bara acceptera det. Jag är ju van. Och det är inget deppigt med det. Vi alla har ju våra beteenden man är mindre stolt över. Och detta är ett beteende som jag har även i många andra situationer. Det har mer eller mindre definierat mig. I alla fall inför mig själv. Och ja, säker för dom närmast sörjande såklart.
Men självklart finns det ju knep och knåp för att förebygga att samma reaktion ska hända igen. Och det har jag jobbat med. Absolut. Det har varit flertaliga psykologbesök genom åren. Vissa bra, vissa dåliga. Ibland var jag inte mogen för det, och ibland var jag det.
Det kan vara svårt med perspektiv ibland, men jag tror säkert att jag blivit mycket bättre än innan jag började jobba med mina beteenden. Det tar sån tid att förändra ett beteende. Önskar jag kunde ställa ”det gamla” och ”det nya” bredvid varandra och låta mig skratta åt det gamla eftersom jag så tydligt ser vad som är givande.
VI ÄR BARA MÄNNISKOR!
Jag kommer aldrig att sluta jobba med mig själv. Jag har något inom mig som så gärna vill korrigera, utveckla och finslipa den person jag är och dom beteenden jag har. Jag är samtidigt väldigt glad för det. Som dom flesta vet så kan man gå in i några dörrar innan man finner rätt. Men det är värt risken tycker jag!
Detta blir mitt sista inlägg på bloggen! Det har varit superkul att få dela med sig lite av mina tankar och gärningar!
Åh nej, nu har ju inte berättat nåt om mitt enorma intresse för Jakt.
Aja, det får väl bli nästa gång!
Ta hand om er!
KRAM KRAM
Wiktor
Det kan väl också vara mer riktat antar jag. Om man använder bloggen till försäljning av produkter och dylikt.
Men om jag nu ska dyka ner lite snabbt i vad som hänt mig dom senaste dygnen så ser det väl ut ungefär såhär. Jag kommer inte berätta timme för timme utan mer generellt om olika känslor.
Generellt har dom senaste dagarna handlat om en kamp mot stress. Stress över saker som måste göras. Det är mest jobbrelaterat men även privata problem som blir såååå mycket större än vad dom borde vara på grund av att stresstolleransen i min kropp är typ noll.
När det är mycket som ska fixas reagerar jag på två olika sätt.
Antingen blir jag peppad. Blir en stark problemlösare och extremt driven.
Den andra varianten är att jag passivt i stort sett lägger mig i fosterställning och väntar på att det ska lösa sig självt.
Två av dom tre senaste dagarna har varit som det sistnämnda. Suck.. Jag blir så förbannat trött på mig själv. Självhatet blomstrar och det gör ju inte att man lättare tar sig ur svackan. Men det går oftast till en gräns. Det slutar med att ångesten blir för stark att det bubblar över och jag har ingen återvändo. Jag blir helt tvungen att ta tag i skiten. Det är en sak som jag undrar om mig själv, varför ska det alltid behöva gå så långt innan jag ser till att vända?!
Det känns som om man aldrig lär sig. Som sagt så har jag inget svar. Kanske ska man bara acceptera det. Jag är ju van. Och det är inget deppigt med det. Vi alla har ju våra beteenden man är mindre stolt över. Och detta är ett beteende som jag har även i många andra situationer. Det har mer eller mindre definierat mig. I alla fall inför mig själv. Och ja, säker för dom närmast sörjande såklart.
Men självklart finns det ju knep och knåp för att förebygga att samma reaktion ska hända igen. Och det har jag jobbat med. Absolut. Det har varit flertaliga psykologbesök genom åren. Vissa bra, vissa dåliga. Ibland var jag inte mogen för det, och ibland var jag det.
Det kan vara svårt med perspektiv ibland, men jag tror säkert att jag blivit mycket bättre än innan jag började jobba med mina beteenden. Det tar sån tid att förändra ett beteende. Önskar jag kunde ställa ”det gamla” och ”det nya” bredvid varandra och låta mig skratta åt det gamla eftersom jag så tydligt ser vad som är givande.
VI ÄR BARA MÄNNISKOR!
Jag kommer aldrig att sluta jobba med mig själv. Jag har något inom mig som så gärna vill korrigera, utveckla och finslipa den person jag är och dom beteenden jag har. Jag är samtidigt väldigt glad för det. Som dom flesta vet så kan man gå in i några dörrar innan man finner rätt. Men det är värt risken tycker jag!
Åh nej, nu har ju inte berättat nåt om mitt enorma intresse för Jakt.
Aja, det får väl bli nästa gång!
Ta hand om er!
KRAM KRAM
Wiktor
Kommentarer