Bara två! dagar kvar till premiären av Don Quichotte
Hej och trevlig start på en ny vecka!
Nu är det 2 dagar kvar tills premiären går av stapeln på Folkoperans uppsättning av Don Quichotte.
För ca 2 veckor sen fick alltså reda på att jag kommer att hoppa in och göra några föreställningar i början av oktober då en av killarna i casten ska få barn.
I operavärldens mått mätt är det ganska snålt med tid. Det kommer att gå, absolut. Men mycket kommer nog att kännas ganska osäkert när man väl står där på scen.
Så nu är jag i fasen av att lära mig musiken.
Efter jag bankat in det i huvud och röst kommer jag träffa en pianist som hjälper till med det musikaliska. Repar in det på samma sätt som dom gjort med originalcasten. Så det slipper bli överraskningar som riskerar att spåra ur.
Parallellt med musikrep så har jag nu fått en videoinspelning på hela föreställningen som filmades häromdagen på ett rep.
Den kommer jag sitta och studera i minsta detalj, hur föreställningen rör på sig, speciellt hur min roll rör på sig och agerar gentemot alla motspelare. Alla entréer och sortier, all rekvisita.
Ska också försöka reda ut det psykologiska dramat så gott det går. Svårt med en stillbildskamera som står längst bak i salongen som inte får med en enda blick eller ansiktsuttryck.
Men, tolkningen ska ändå bli min.
Den ska komma inifrån mig. Kopiera och försöka återskapa blir alltid platt. Men om det är nån gång jag egentligen får göra det så är det ju nu. Finns ju inte drösvis med tid att långsamt utveckla nåt sorts Norén-drama precis..
Så här sitter jag under dagarna.
I min 1,5a på Södermalm. Mysigt?! Jo, det är det väl.
Men jag är inte riktigt gjord att sitta själv inom fyra väggar och grotta ner mig.
Jag behöver röra på mig, interagera med folk, skapa kreativa processer TILLSAMMANS med personer som är lika taggade. Bolla tillsammans, stötas och blötas. Blood, sweat and tears!
Men, det finns ju dom perioderna av instängdhet, svettlukt och överkonsumtion av kaffe då skiten ska in i huvudet på en. Det är ett måste och vissa tycker det är kul, en del lite mindre kul…
Men tro mig, jag klagar faktiskt inte, bara litegrann.
Att få hålla på med ”skiten” är ju det roligaste jag vet och belöningen när man väl står där ”naken på scen” är ju som sagt oslagbar!
Jag kämpar på!
Kram
W
Nu är det 2 dagar kvar tills premiären går av stapeln på Folkoperans uppsättning av Don Quichotte.
För ca 2 veckor sen fick alltså reda på att jag kommer att hoppa in och göra några föreställningar i början av oktober då en av killarna i casten ska få barn.
I operavärldens mått mätt är det ganska snålt med tid. Det kommer att gå, absolut. Men mycket kommer nog att kännas ganska osäkert när man väl står där på scen.
Efter jag bankat in det i huvud och röst kommer jag träffa en pianist som hjälper till med det musikaliska. Repar in det på samma sätt som dom gjort med originalcasten. Så det slipper bli överraskningar som riskerar att spåra ur.
Parallellt med musikrep så har jag nu fått en videoinspelning på hela föreställningen som filmades häromdagen på ett rep.
Den kommer jag sitta och studera i minsta detalj, hur föreställningen rör på sig, speciellt hur min roll rör på sig och agerar gentemot alla motspelare. Alla entréer och sortier, all rekvisita.
Ska också försöka reda ut det psykologiska dramat så gott det går. Svårt med en stillbildskamera som står längst bak i salongen som inte får med en enda blick eller ansiktsuttryck.
Men, tolkningen ska ändå bli min.
Den ska komma inifrån mig. Kopiera och försöka återskapa blir alltid platt. Men om det är nån gång jag egentligen får göra det så är det ju nu. Finns ju inte drösvis med tid att långsamt utveckla nåt sorts Norén-drama precis..
I min 1,5a på Södermalm. Mysigt?! Jo, det är det väl.
Men jag är inte riktigt gjord att sitta själv inom fyra väggar och grotta ner mig.
Jag behöver röra på mig, interagera med folk, skapa kreativa processer TILLSAMMANS med personer som är lika taggade. Bolla tillsammans, stötas och blötas. Blood, sweat and tears!
Men, det finns ju dom perioderna av instängdhet, svettlukt och överkonsumtion av kaffe då skiten ska in i huvudet på en. Det är ett måste och vissa tycker det är kul, en del lite mindre kul…
Men tro mig, jag klagar faktiskt inte, bara litegrann.
Att få hålla på med ”skiten” är ju det roligaste jag vet och belöningen när man väl står där ”naken på scen” är ju som sagt oslagbar!
Jag kämpar på!
Kram
W
Kommentarer