Wiktor Sundqvist, operasångare presenterar sig
Hej på er kära människor!
Först lite background:
Jag heter Wiktor Sundqvist, blir 29 år den 19 september. Jag befinner mig just nu i huvudstaden där jag har spenderat dom senaste 10 åren av mitt liv. Jag växte ju upp i Rottneros, söder om Sunne. I ett hus i skogen med mor, far, bror och en massa hundar.
Varför jag bor i Sthlm? Jo, jag jobbar som Operasångare.
Åkte först hit för att plugga. Först var det Kungliga Musikhögskolan i 3 år, följt av Operahögskolan i 3 år. Och nu har jag jobbat resten av tiden jag varit här.
Det är ett fantastiskt yrke.
Eftersom jag frilansar och inte har en fast anställning så blir det mycket resande och boenden på olika ställen. Visitens längd kan variera, men oftast blir det mellan 2-4 månader på ett ställe. Och sen vidare till nästa.
Det har ju sina för-och nackdelar ju.
Skitkul att lära känna en ny stad man kommer till och såklart, Människorna. Eftersom det finns ganska rikligt med tid att lära känna varandra så kan man ju komma in på djupet med varandra utan att allt blir så ytligt som det så lätt kan bli om man har ett jobb eller situation som hela tiden är ”i rullning”.
Men det finns också en annan sida av myntet har jag märkt genom åren. Alltså, man träffar konstant nya människor, dom ständigt nya intrycken gör att man ibland stänger av och kopplar bort för att skydda sig själv och bibehålla sin energi och till och med sin integritet.
Jag tror att det kan vara nödvändigt ibland, bara man inte fastnar och lär kroppen att ”det är så man skyddar sig”. Denna balans får jag jobba ständigt med.
Jag är enormt känslomässigt driven, blir påverkad av mycket i min omgivning och så vidare. Med dom förutsättningarna ska jag alltså åka iväg under en längre tid, introduceras för enbart nya människor i en väldigt tävlingsinriktad och högpresterande värld. Det förväntas av en att varje gång dag sjunga, agera och KÄNNA på scen, (som om jag inte kände nog). Ta om, ta om, en gång till… suck.
Men, varför håller jag på med det här då?!
Jag tror just att en stor, kanske den största anledningen är att jag får processa mina privata känslor på scenen, bearbeta dom, använda dom. Självterapeutiskt, narcissistiskt kanske.
Efter vissa framträdanden jag gjort, antingen en operaföreställning eller en liten konsert i nån kyrka så kan jag känna en ganska kraftig ångest efteråt. Det är som en enorm tomhet som jag blir helt slagen av. Det händer inte varje gång, men ibland. Och ibland ofta.
Anledningen är (tror jag) att i och med detta processande och givande av mina känslor så blir det en stor bakfylla eftersom jag helt naket framför en publik har blottat mig rent själsligt. Även fast jag njuter i fulla drag när jag väl står där på scen.
Jonas Gardell sa en gång att:
”Om jag inte kommer hem efter en föreställning och gråter, då vet jag att jag inte gav allt”.
Sunt eller inte, det tåls ju att diskuteras.
Det ringer ju en klocka när man tänker på högpresterande yrken tillsammans med alkohol och droger… Men men, det är en diskussion i sig.
Nu dök jag in i det allvarliga direkt här… Men, det är en sak jag också försöker bejaka med mig själv: Stoppa inte upp dina spontant genuina impulser!
Aja…
Nu ska jag sätta mig och lära mig lite musik ur en opera som heter Don Quichotte. Jag fick ett erbjudande snabbt inpå här förra veckan, så den måste in i huvud och röst snabbt som attan.
Men det kan jag berätta mer om i nästa inlägg!
Kram så länge! Wiktor Sundqvist
Först lite background:
Jag heter Wiktor Sundqvist, blir 29 år den 19 september. Jag befinner mig just nu i huvudstaden där jag har spenderat dom senaste 10 åren av mitt liv. Jag växte ju upp i Rottneros, söder om Sunne. I ett hus i skogen med mor, far, bror och en massa hundar.
Varför jag bor i Sthlm? Jo, jag jobbar som Operasångare.
Åkte först hit för att plugga. Först var det Kungliga Musikhögskolan i 3 år, följt av Operahögskolan i 3 år. Och nu har jag jobbat resten av tiden jag varit här.
Eftersom jag frilansar och inte har en fast anställning så blir det mycket resande och boenden på olika ställen. Visitens längd kan variera, men oftast blir det mellan 2-4 månader på ett ställe. Och sen vidare till nästa.
Det har ju sina för-och nackdelar ju.
Skitkul att lära känna en ny stad man kommer till och såklart, Människorna. Eftersom det finns ganska rikligt med tid att lära känna varandra så kan man ju komma in på djupet med varandra utan att allt blir så ytligt som det så lätt kan bli om man har ett jobb eller situation som hela tiden är ”i rullning”.
Men det finns också en annan sida av myntet har jag märkt genom åren. Alltså, man träffar konstant nya människor, dom ständigt nya intrycken gör att man ibland stänger av och kopplar bort för att skydda sig själv och bibehålla sin energi och till och med sin integritet.
Jag tror att det kan vara nödvändigt ibland, bara man inte fastnar och lär kroppen att ”det är så man skyddar sig”. Denna balans får jag jobba ständigt med.
Jag är enormt känslomässigt driven, blir påverkad av mycket i min omgivning och så vidare. Med dom förutsättningarna ska jag alltså åka iväg under en längre tid, introduceras för enbart nya människor i en väldigt tävlingsinriktad och högpresterande värld. Det förväntas av en att varje gång dag sjunga, agera och KÄNNA på scen, (som om jag inte kände nog). Ta om, ta om, en gång till… suck.
Men, varför håller jag på med det här då?!
Jag tror just att en stor, kanske den största anledningen är att jag får processa mina privata känslor på scenen, bearbeta dom, använda dom. Självterapeutiskt, narcissistiskt kanske.
Efter vissa framträdanden jag gjort, antingen en operaföreställning eller en liten konsert i nån kyrka så kan jag känna en ganska kraftig ångest efteråt. Det är som en enorm tomhet som jag blir helt slagen av. Det händer inte varje gång, men ibland. Och ibland ofta.
Anledningen är (tror jag) att i och med detta processande och givande av mina känslor så blir det en stor bakfylla eftersom jag helt naket framför en publik har blottat mig rent själsligt. Även fast jag njuter i fulla drag när jag väl står där på scen.
Jonas Gardell sa en gång att:
”Om jag inte kommer hem efter en föreställning och gråter, då vet jag att jag inte gav allt”.
Sunt eller inte, det tåls ju att diskuteras.
Det ringer ju en klocka när man tänker på högpresterande yrken tillsammans med alkohol och droger… Men men, det är en diskussion i sig.
Nu dök jag in i det allvarliga direkt här… Men, det är en sak jag också försöker bejaka med mig själv: Stoppa inte upp dina spontant genuina impulser!
Aja…
Nu ska jag sätta mig och lära mig lite musik ur en opera som heter Don Quichotte. Jag fick ett erbjudande snabbt inpå här förra veckan, så den måste in i huvud och röst snabbt som attan.
Men det kan jag berätta mer om i nästa inlägg!
Kram så länge! Wiktor Sundqvist
Kommentarer