måndag 9 april 2018

En integrerad jössehäring i Fryksdalen

Hej!
Jag heter Inga-Lill Junedahl och har fått nöjet att blogga under två veckor. Ursprungligen kommer jag från pärlan i västra Värmland, Gunnarskog (Gönnerske) och är därmed jössehäring, med viss svårighet integrerad i Fryksdalen.

Nu har jag bott permanent i Sunne kommun i drygt 30 år, men har fortfarande bekymmer med mitt jössehärstemperament. En jössehäring är enligt Bengt Hallgren ”den mest typiske representanten för landskapet Värmland. Han är trygg och säker i sitt uppträdande, vill gärna raljera, vara lustig och elak. Han skräder inte orden och även om de ofta är uttalade som ett skämt, kan det ligga bistert allvar bakom. Jössehäringen är alltid underhållande i sitt sällskap.”

Nåja, vi kanske inte ska överdriva, men att förstå fryksdalingarnas kynne och dialekt har inte alltid varit så enkelt. Det kan vara väldigt svårt att hitta rätt med skämten. Ett annat problem är språkförbistringen. Alltså: det heter ”dusche”, ”skjorte” och ”drecke” inte ”duusch”, ”skjoort” och dreeck”. Bara en sån sak!

Egentligen kom jag regelbundet att vistas i Fryksdalen lite tidigare. På 70-talet började jag sommarjobba som guide på Mårbacka och jag glömmer aldrig det första mötet. Det var en tidig morgon i slutet av maj och jag hade tagit vägen över Gräsmark med min röda VW-bubbla. Solen hade just gått upp och när jag kom över krönet vid Halla kunde jag se den majestätiska herrgården omgiven av blommande äppelträd som stack upp sina vita kronor ovanför granhäcken. Det låg ett skimrande solljus som en kupa över gården och jag tyckte att jag aldrig hade sett något så vackert. Den stunden kan jag när som helst återskapa i minnet, precis som andra stunder där jag känt mig andlöst gripen. Det är de där dagarna eller ögonblicken som kan sparas och plockas fram när jag känner att jag behöver dem.

Mårbacka i vårskrud (Foton: Lena Larsson, Mårbacka)

















Den där första sommaren på Mårbacka följdes av många fler. Vi var som mest åtta guider som bodde i flygeln och det kunde vara hårda arbetsdagar. På vårarna när skolklasserna vällde in kunde det handla om tio visningar per dag, vilket blev en ansträngande pärs för stämbanden. Halstabletterna kunde hålla det värsta borta enligt placebometoden och ibland blev det så stressigt att det var svårt att hinna med lunchen. Några gånger kunde det hända att det bara var att sleva i sig tonfisk från en nyöppnad burk. Det är därför jag inte gärna äter tonfisk …             

Flygeln blev också ett ställe för många roliga stunder. Än idag har jag kontakt med några av de forna arbetskamraterna och så sent som i somras träffade jag en före detta guide som jag inte pratat med på över 30 år. Det märkliga var att det kändes som om vi guidat ihop alldeles nyss och det var nära till skrattet. Intendent Karl-Olov Olsson hade ett styvt jobb att hålla ordning på alla tjejer på gården och han blev en extra ”sommarpappa” för oss alla. Den dag han gick bort blev det väldigt tomt, men han finns ändå tryggt förvarad i hjärtat.

På guidningarna berättade ”ciceronerna”, som det hette i den gamla handledningen, om Selma Lagerlöfs liv och författarskap, men också om reseminnen, målningar, möbler och annan inredning. Det finns en speciell Mårbacka-lukt i muséet som jag när som helst kan känna. Idag har guiderna en större fokus på litteraturen, vilket känns helt riktigt. Jag tror också att de, liksom jag, blir oemotståndligt påverkade av storheten som vilar i huset, lukten och de påtagliga minnena.

Selma Lagerlöf 1929 - av Marian Väpnargård




















Hälsningar

/Inga-Lill Junedahl


Inga kommentarer: