I Grundtvigs fotspår
Jag jobbar på en folkhögskola. Nu tänker ni ”rödtjut, Palestinasjal och näbbstövlar” enligt ett gammalt flumrykte som började spridas på 60-talet och som tyvärr fortfarande i viss mån lever kvar. Ni kan inte ha mer fel!
Folkbildningen föddes i Danmark, där upphovsmakaren Grundtvigs tanke främst var att bilda allmänheten och då särskilt bönderna. Idag har vi 154 folkhögskolor i Sverige där de första startades under slutet av 1800-talet. Folkhögskolorna har betytt oerhört mycket för bildningen i vårt land och idag har vi ett särskilt uppdrag från staten. Det handlar bland annat om arbetet med att stärka och utveckla demokratin och bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sitt liv och delta i samhällsutvecklingen.
Den folkhögskola där jag arbetat snart 25 år heter Klarälvdalens folkhögskola och finns representerad här i Sunne. Det kan tyckas lite märkligt, men huvudskolan ligger i Stöllet och det finns filialer i Sunne och Hagfors och en liten enhet på Kretsloppshuset, Södra viken där det drivs en självhushållningskurs. Det är Region Värmland som är huvudman och här i Sunne har vi en vård- och omsorgsutbildning och en allmän kurs. På den senare arbetar jag och trivs alldeles utmärkt.
Vi pratar inte om elever i våra kurser, utan om deltagare, eftersom alla bidrar i kursen med olika perspektiv och erfarenheter och deltar på lika villkor. De individuella planerna ser däremot olika ut, eftersom vi tar hänsyn till omständigheter och förutsättningar. Deltagarna är i högsta grad involverade och ansvariga för sin utbildning.
Blandade åldrar, kön och etnicitet gör att vi dagligen får spänstiga diskussioner om det mesta och ständigt kan utveckla ämnen och projekt. När deltagarna uppnått sina behörigheter och fått ett omdöme, inte betyg, är det fritt fram att söka till högre utbildning – yrkeshögskola eller universitet. Den unika College-utbildningen, som drivs i samarbete med Karlstad Universitet, är ytterligare en möjlighet att nå sina mål.
Värmland och Sunne har en relativt låg utbildningsnivå och jag kan känna stor glädje när jag upptäcker hur våra deltagare går vidare och utbildar sig till jurister, civilekonomer, sjuksköterskor, förskollärare, lärare, socionomer… Att utjämna utbildningsklyftorna och höja både utbildnings- och bildningsnivån är ytterligare ett viktigt uppdrag för oss som folkhögskolan.
År 2005 besökte vi ”Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad”. Den var aktiv i början av förra seklet och främst riktad till kvinnor som skulle utveckla sitt medborgarskap, eftersom de stått utanför så länge och just hade fått rösträtt. Här användes föreläsare som Moa Martinson, Elin Wägner och Siri Derkert. Skolan hade också ett spännande rollspel som hette ”Kom-te-måtta”. Där fick deltagarna olika yrken och namn och skulle agera i en påhittad kommun, allt för att tränas i framförande och argumentation.
Ulrika Knutson berättar i boken om Fogelstad om Elisabeth Hesselgren, en av förgrundsfigurerna på skolan som så småningom blev den första kvinnan i riksdagen. När hon skulle tala i kammaren första gången lär hon ha varit mycket nervös, men sen tänkt ”Jag är prosten i Kom-te-måtta”. Därmed var hennes ”hämmande blyghet vid tanken på att yttra sig inför alla de kritiska politikerna i riksdagen” borta.
Det gav mig idén till ett projekt som döptes till ”Allas kommun” och som gick ut på att träna praktisk politik genom rollspel. Syftet var främst att skapa förståelse för de val och överväganden som ibland måste göras, men också att träna argumentation. Första kommunen hette ”Bottenlösa” och drevs av deltagare i samhällskunskapsundervisningen. De fick namn, yrke och partibeteckning och kunde sen leva sig in i rollen som ”låtsaspolitiker”.
Det var vansinnigt roligt och blev så småningom ett återkommande inslag under 10 års tid, med nya kommuner och nya frågor. Viktigaste lärdomen var förmodligen att politik kunde vara både intressant och komplicerat och att det inte handlar om att alltid få sin vilja igenom. Det skapade också förståelse för det arbete som ständigt pågår för att utveckla en kommun, men framför allt blev kontentan att demokratin måste värnas. Den kan inte tas för självklar.
Hälsningar
/Inga-Lill Junedahl
Källa: Knutson, Ulrika ”Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor” (2004)
Foton: Ninnie Eråker
Folkbildningen föddes i Danmark, där upphovsmakaren Grundtvigs tanke främst var att bilda allmänheten och då särskilt bönderna. Idag har vi 154 folkhögskolor i Sverige där de första startades under slutet av 1800-talet. Folkhögskolorna har betytt oerhört mycket för bildningen i vårt land och idag har vi ett särskilt uppdrag från staten. Det handlar bland annat om arbetet med att stärka och utveckla demokratin och bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sitt liv och delta i samhällsutvecklingen.
 | ||
|
Vi pratar inte om elever i våra kurser, utan om deltagare, eftersom alla bidrar i kursen med olika perspektiv och erfarenheter och deltar på lika villkor. De individuella planerna ser däremot olika ut, eftersom vi tar hänsyn till omständigheter och förutsättningar. Deltagarna är i högsta grad involverade och ansvariga för sin utbildning.
Blandade åldrar, kön och etnicitet gör att vi dagligen får spänstiga diskussioner om det mesta och ständigt kan utveckla ämnen och projekt. När deltagarna uppnått sina behörigheter och fått ett omdöme, inte betyg, är det fritt fram att söka till högre utbildning – yrkeshögskola eller universitet. Den unika College-utbildningen, som drivs i samarbete med Karlstad Universitet, är ytterligare en möjlighet att nå sina mål.
Värmland och Sunne har en relativt låg utbildningsnivå och jag kan känna stor glädje när jag upptäcker hur våra deltagare går vidare och utbildar sig till jurister, civilekonomer, sjuksköterskor, förskollärare, lärare, socionomer… Att utjämna utbildningsklyftorna och höja både utbildnings- och bildningsnivån är ytterligare ett viktigt uppdrag för oss som folkhögskolan.
 |
Kvinnliga medborgarskolan
vid Fogelstad
|
 |
Fogelstadgruppen: Elisabeth Tamm,
Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren,
Honorine Hermelin och Elin Wägner
|
År 2005 besökte vi ”Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad”. Den var aktiv i början av förra seklet och främst riktad till kvinnor som skulle utveckla sitt medborgarskap, eftersom de stått utanför så länge och just hade fått rösträtt. Här användes föreläsare som Moa Martinson, Elin Wägner och Siri Derkert. Skolan hade också ett spännande rollspel som hette ”Kom-te-måtta”. Där fick deltagarna olika yrken och namn och skulle agera i en påhittad kommun, allt för att tränas i framförande och argumentation.
Ulrika Knutson berättar i boken om Fogelstad om Elisabeth Hesselgren, en av förgrundsfigurerna på skolan som så småningom blev den första kvinnan i riksdagen. När hon skulle tala i kammaren första gången lär hon ha varit mycket nervös, men sen tänkt ”Jag är prosten i Kom-te-måtta”. Därmed var hennes ”hämmande blyghet vid tanken på att yttra sig inför alla de kritiska politikerna i riksdagen” borta.
Det gav mig idén till ett projekt som döptes till ”Allas kommun” och som gick ut på att träna praktisk politik genom rollspel. Syftet var främst att skapa förståelse för de val och överväganden som ibland måste göras, men också att träna argumentation. Första kommunen hette ”Bottenlösa” och drevs av deltagare i samhällskunskapsundervisningen. De fick namn, yrke och partibeteckning och kunde sen leva sig in i rollen som ”låtsaspolitiker”.
Det var vansinnigt roligt och blev så småningom ett återkommande inslag under 10 års tid, med nya kommuner och nya frågor. Viktigaste lärdomen var förmodligen att politik kunde vara både intressant och komplicerat och att det inte handlar om att alltid få sin vilja igenom. Det skapade också förståelse för det arbete som ständigt pågår för att utveckla en kommun, men framför allt blev kontentan att demokratin måste värnas. Den kan inte tas för självklar.
Hälsningar
/Inga-Lill Junedahl
Källa: Knutson, Ulrika ”Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor” (2004)
Foton: Ninnie Eråker
Kommentarer