Fortsättning av min hästresa genom livet

Hej, hoppas du har haft en lika härligt helg som jag har haft. Vädret är iallafall inget man skojar bort i första taget, underbart att det äntligen börjar bli vår! Nu är min plan att du ska få fortsätta läsningen där den slutade i torsdags.   

Stallet i Forshaga kom jag att stanna i tills det att jag och sambon köpte vår gård i Östra Ämtervik. Hela 9 år blev de och det var många hästar som kom och gick under dessa åren. De är ju Murray och Alouette som jag redan berättat om. Där emellan var de utspritt med lite hästar som jag lånade och hjälpte andra att rida och tävla. Bland annat en häst som kallades Julle. En väldigt roligt häst med en fruktansvärt stark personlighet. Var dag skulle vara den andra lika, annars kunde det hända att jag hamnade på akuten med bland annat hjärnskakning.  Han var en häst med en stor talang och kapacitet för hoppningen. En häst som ligger mig varmt om hjärtat även om han numera är en stjärna på himlen.

Julle

En annan häst som också ligger varmt om hjärtat är ett Irish Cob sto som jag red och tävlade åt stallägaren i Forshaga. En megafrän ponny som drog till sig blickarna på tävlingsbanan kan jag lova!  

Irish Cob stoet Ballinaguilkey Charm

Lite mer än ett halvt år innan vi flyttade till vår gård så köpte jag och sambon tillsammans en ponny som hade haft det lite tufft och var ganska missförstådd.  

Jag och ponnyn Ice Cream

Planen med henne var att bygga upp hennes självförtroende, ha roligt med och tävla och sedan sälja henne till en mysig familj. Men det var mer jobb än så! Under vårt 1,5 år tillsammans så hade jag hela tiden en magkänsla att något inte var som det skulle. För 2/3 av alla ridpass med henne slutade med att jag låg på backen eller var nära på att göra det. Vi hade ut 2 stycken veterinärer som besiktade henne och båda godkände henne UA och även en massör som inte heller tyckte att det var några fel på henne. Jag tänkte då att det inte borde vara några fel på henne eftersom hon aldrig var halt eller liknande. Men tillslut, efter att vi hade flyttat till gården bestämde jag mig ytterligare en gång för att kolla upp henne då jag inte tyckte henne beteende var normalt. Jag fick då tag i en toppenbra equiterapeut som hittade massvis med låsningar i både rygg och nacke som kunde vara en nyckel till problemen i ridningen. Hon behandlade henne och hon blev bra för en kort stund och jag bokade en ny tid hos en tredje veterinär. Glad att jag då litade på min magkänsla från första början och inte gav upp. För denna stackars ponny hade bland annat kraftig artros i ryggen, nacken,  bröstkotepelaren och båda frambenen. Så då fick hon somna in för att slippa all smärta. 

Foto: Fotograf Anna Granath i Sunne

Tiden gick och jag hade i alla fall Alouette kvar och Kompis en liten ponny jag fick av min tränare som sällskap och inflyttningspresent till gården. Jag kände att Alouette inte längre ville tävla på samma sätt som jag ville. Jag fick då hem Mirre och bestämde mig i samma veva att betäcka Alouette. Då hon är en viktig häst för mig och jag ville att hon på något sätt skulle få leva vidare den dagen hon inte skulle finnas mer. Så i augusti 2019 var Alouette konstaterat dräktig. Nu var det bara 11 månaders lång väntan innan det förhoppningsvis skulle komma ut en frisk fölunge. Min största önskan var att det skulle komma ut en välskapt vit hingst. Men vägen dit var allt ifrån rak. Under sin dräktighet fick hon kolik tre gånger och det var osäkert att fölet skulle överleva den smärtan och medicinerna hon fick. Den sista gången hon fick kolik under dräktigheten var det så fruktansvärt nära att jag förlorade både henne och fölet, men jag vägrade att ge upp och så gjorde hon! För den 26 juni 2020 föddes det nämligen en vit hingst. Eller ja han skulle i alla fall komma att bli vit så småningom, ju äldre han blir.  

Alouette med sitt timmarsgamla föl Arthur

Lyckan höll dock inte i sig så länge som vi alla hade hoppats på. För nio dagar efter att Arthur föddes fick Alouette ett nytt kolikanfall och nu gick det inte att rädda henne. Tyvärr fick hon då somna in och överlåta sin nyfödda fölunge till mig. Under våra 8 år tillsammans så har jag aldrig sett henne så stolt som hon var när hon för första gången fick visa upp Arthur för mig. 

Nu var det bara att börja leta efter en adoptivmamma, som hade förlorat sitt föl och hoppas på att de stoet ville ta sig an Arthur. Vi hittade då två ston som vi testa med men ingen ville ha honom.  

Tillslut hörde en väns vän av sig och berättade att hennes sto fölat för 6 år sedan men fortfarande hade mjölk kvar. Vi bestämde oss för att testa och de kunde inte ha blivit bättre, hon tog till sig honom som om han vore hennes! 

Arthur och hans adoptivmamma Vimsan Fotograf Anna Granath i Sunne 

Arthur eller Action Arcturus Sky R som han egentligen heter har nu hunnit bli lite mer än 8 månader och växer så det knakar. Han blir mer och mer lik sin mamma i personligheten. Tror aldrig jag kommer få ett sådant starkt band till någon annan häst än vad jag har med honom. Kanske låter klyschigt men inga pengar i världen kommer göra så att jag säljer denna häst.  

Hoppas du kommer in och läser imorgon igen.

Trevlig fortsättning på tisdag på dig och ha d gött! 

//Olivia