Smaken av gul saft och mariekex
Jag och Louise pratar gul och röd saft. Mariekex. Det kryper i kroppen av nostalgi. För den röda saften tog alltid slut, och så satt man där med sin gula saft och kex som mjölades sönder i munnen och inte smakade någonting. Munnen blev så torr och man försökte skölja ner med den gula saften som inte på långa vägar var lika god som den röda. Med blöta och svettiga vantar. Kliande långkalsonger och strumpor som skaver och hasar ner i skorna.
Jonas Hassen Khemiri skriver i sin bok Montecore ”i främmande hotellrum fylls jag med den särskilda glädje som vi kan kalla nostalgi (eller sorg)”.
Den boken tycker jag förresten att ni skall läsa.
Vissa saker framkallar hos mig den glädje jag kan finna i nostalgi. Tidiga mornar i stallet. När jag gick upp innan både mamma och pappa. Klädde på mig i sömnen och satt i dörröppningen till stallet medan min häst Busen tuggade i sig havren. Jag minns hur mormor visslade inåt när hon lagade gröt till mig innan skolan. Och hon säger:
Ett tu tre
Katta kutter på sne’
Ta en pinne och perka rätt
Kutter ho lika lätt
Jag minns öllådan jag klistrade och målade på i pappas ateljé. Jag minns hur jag spelade Super Mario Bros utan ljud för att brorsan spelade Fu-gee-la för mig. När han spelade och sjöng ’Polaren Pär är kärlekskrank’ och jag tänkte att det här är nog det bästa jag någonsin kommer få höra. Och att den där gubben som egentligen sjöng den inte lät alls lika bra. När jag tog pappas skiva med Björks Greatest Hits när jag var tio år och lyssnade på första spåret i flera dagar innan jag lyssnade på låt nummer två.
Men, ibland drabbas jag av en melankolisk nostalgi. Som är så sorgsen att det vibrerar i kroppen. Då dyker misslyckade nyårsaftnar upp. När jag somnar innan tolvslaget och min alkoholfria dryck inte smäller lika häftigt som jag föreställt mig. Och där gråter jag av höga smällare. Och jag gråter i skogen när inte hästen vill hoppa över diket. Och jag tjurar när en klasskompis klipper av min blomma som jag planterat själv. Och, jag minns hur det känns när man inte fick mima till favoritlåten och när man gör bort sig och…
Och nu minns jag speciellt smaken av mariekex och gul saft.
Jonas Hassen Khemiri skriver i sin bok Montecore ”i främmande hotellrum fylls jag med den särskilda glädje som vi kan kalla nostalgi (eller sorg)”.
Den boken tycker jag förresten att ni skall läsa.
Vissa saker framkallar hos mig den glädje jag kan finna i nostalgi. Tidiga mornar i stallet. När jag gick upp innan både mamma och pappa. Klädde på mig i sömnen och satt i dörröppningen till stallet medan min häst Busen tuggade i sig havren. Jag minns hur mormor visslade inåt när hon lagade gröt till mig innan skolan. Och hon säger:
Ett tu tre
Katta kutter på sne’
Ta en pinne och perka rätt
Kutter ho lika lätt
Jag minns öllådan jag klistrade och målade på i pappas ateljé. Jag minns hur jag spelade Super Mario Bros utan ljud för att brorsan spelade Fu-gee-la för mig. När han spelade och sjöng ’Polaren Pär är kärlekskrank’ och jag tänkte att det här är nog det bästa jag någonsin kommer få höra. Och att den där gubben som egentligen sjöng den inte lät alls lika bra. När jag tog pappas skiva med Björks Greatest Hits när jag var tio år och lyssnade på första spåret i flera dagar innan jag lyssnade på låt nummer två.
Men, ibland drabbas jag av en melankolisk nostalgi. Som är så sorgsen att det vibrerar i kroppen. Då dyker misslyckade nyårsaftnar upp. När jag somnar innan tolvslaget och min alkoholfria dryck inte smäller lika häftigt som jag föreställt mig. Och där gråter jag av höga smällare. Och jag gråter i skogen när inte hästen vill hoppa över diket. Och jag tjurar när en klasskompis klipper av min blomma som jag planterat själv. Och, jag minns hur det känns när man inte fick mima till favoritlåten och när man gör bort sig och…
Och nu minns jag speciellt smaken av mariekex och gul saft.
Kommentarer