Mycket att tacka Västanå teater för
Jag gillar sällskapsspel. Framförallt frågespel. Hela min familj är galen i "tankespel" och det är mycket prestige i att vinna en match i TP, MIG, Alias eller Brainstorm under storhelgerna. (I julas hittade vi förresten ett nytt ordspel som jag kan rekommendera: 3 snabba svar, där man ska komma på tre saker inom en viss kategori på 5 sekunder. Trots att det är en pinsamt klassisk klyscha: "Det låter kanske enkelt, men prova det så får du se!")
Men det var inte sällskapsspel jag skulle prata om. Utan Västanå teater. Under våra årliga sommarbesök i Sunne ingår det alltid en Västanåvisit. Jag har sett allt de har gjort känns det som. Missade i och för sig "stora" Ljuset, men såg i alla fall versionen som spelades i yurtan. Alltsomoftast tycker jag att det är fantastiskt. Men så har jag också en fäbless för folkmusik.
Mitt första jobb var faktiskt på Västanå teater. Men inte som en av de små gulliga gässlingarna i Nils Holgersson 1999, utan som toalettstädare några år senare. Efter sommarlovet brukade jag, för att "hotta upp" min arbetsbeskrivning lite grann, säga till klasskompisarna att jag mest hade sålt programblad, och att jag också fick dela ut blommor i applådtacken.
Bästa minnet är fortfarande när jag fick ge en bukett till huvudrollsinnehavaren Rolf Lydahl och då fick en puss på kinden av självaste Gösta Berling (om än en väldigt svettig Gösta Berling). Det var nog första gången jag blev verkligt starstruck.
Så nog har man en del att tacka Västanå teater för, inte bara de fantastiska skådespel man bjudits på under många år, utan även en stabil grund vad gäller min arbetslivserfarenhet.
Och så var det ju det där med sällskapsspelen. För visst var det tack vare Västanå teater man kände till Herr Arnes Penningar i På Spåret härom veckan? Och nog skänker man dem en tacksamhetens tanke när författaren av "Ljuset" efterfrågas på bruna pluppchansen som avgör hela spelet i TP?
S.
Men det var inte sällskapsspel jag skulle prata om. Utan Västanå teater. Under våra årliga sommarbesök i Sunne ingår det alltid en Västanåvisit. Jag har sett allt de har gjort känns det som. Missade i och för sig "stora" Ljuset, men såg i alla fall versionen som spelades i yurtan. Alltsomoftast tycker jag att det är fantastiskt. Men så har jag också en fäbless för folkmusik.
Mitt första jobb var faktiskt på Västanå teater. Men inte som en av de små gulliga gässlingarna i Nils Holgersson 1999, utan som toalettstädare några år senare. Efter sommarlovet brukade jag, för att "hotta upp" min arbetsbeskrivning lite grann, säga till klasskompisarna att jag mest hade sålt programblad, och att jag också fick dela ut blommor i applådtacken.
Bästa minnet är fortfarande när jag fick ge en bukett till huvudrollsinnehavaren Rolf Lydahl och då fick en puss på kinden av självaste Gösta Berling (om än en väldigt svettig Gösta Berling). Det var nog första gången jag blev verkligt starstruck.
Så nog har man en del att tacka Västanå teater för, inte bara de fantastiska skådespel man bjudits på under många år, utan även en stabil grund vad gäller min arbetslivserfarenhet.
Och så var det ju det där med sällskapsspelen. För visst var det tack vare Västanå teater man kände till Herr Arnes Penningar i På Spåret härom veckan? Och nog skänker man dem en tacksamhetens tanke när författaren av "Ljuset" efterfrågas på bruna pluppchansen som avgör hela spelet i TP?
S.
Kommentarer