Längtar efter känslan av intimitet
I mitt liv har jag bott i tre kommuner; Sveriges (till antalet invånare) största kommun, Sveriges tredje största kommun och Sveriges 168:e största (eller bör man kanske säga 123:e minsta).
Som ni säkert förstår skiljer sig dessa boställen en hel del från varandra. Man kan tänka sig att Stockholm och Malmö ändå är rätt lika - de är båda storstäder och huvudstäder i sina respektive regioner, de har båda världskända byggnader och en stor kulturell mångfald. Men jag måste säga att jag upplevde en större skillnad än vad jag hade kunnat tro när jag flyttade från Stockholm till Malmö i slutet av februari förra året.
I huvudstaden har varje person fokus på sitt eget. Och visst, ibland kunde det vara skönt att helt stänga in sig i sig själv och sin egen värld när man var ute på stan. Men det blir också lite fattigt, på något sätt. Man blir till slut avtrubbad och agerar inte ens när man ser någon som ligger utslagen på tunnelbanetåget.
Första dagen i Malmö blev jag tillfrågad två gånger av olika personer om jag ville ha hjälp att hitta rätt (ja, jag var lite förvirrad i början). Jag upplevde från start en helt annan mentalitet och en öppnare inställning till andra människor i Malmö än vad jag hade stött på i Stockholm.
Jag upplevde något som liknade hur det var i den där 168:e största kommunen som jag växte upp i.
När jag gifte mig i Sunne i somras fick jag verkligen känna på den där alla-känner-alla-stämningen som uppkommer på en mindre ort. Inte bara det att man - var man än befinner sig - stöter på någon att säga hej till, utan också det att folk som grundläge ofta är vänligt inställd till en.
Trots upprepade, och ofta något förvirrade, samtal till de olika delikatessdiskarna på Ica blev jag trevligt bemött var gång och samma sak när det gällde blommor och frisyr. Jag är inte säker på att samma tålamod hade uppvisats i en storstad där man sällan har den personliga kundkontakten som uppstår på ett mindre ställe.
Och det där är något som jag längtar tillbaka till, att återfå känslan av intimitet. Att veta vem man ska fråga när man behöver något. För på den lilla orten finns det alltid "någon som känner någon"...
I en mindre kommun kan man på något vis lita på varandra på ett helt annat sätt än i en storstad där alla är anonyma inför varandra. När samhället är såpass litet att alla behöver dra sitt strå till stacken för att det hela ska fungera blir varje person blir en egen, viktig individ vilket i sin tur stärker gemenskapen. Och det känns eftersträvansvärt.
S.
Som ni säkert förstår skiljer sig dessa boställen en hel del från varandra. Man kan tänka sig att Stockholm och Malmö ändå är rätt lika - de är båda storstäder och huvudstäder i sina respektive regioner, de har båda världskända byggnader och en stor kulturell mångfald. Men jag måste säga att jag upplevde en större skillnad än vad jag hade kunnat tro när jag flyttade från Stockholm till Malmö i slutet av februari förra året.
I huvudstaden har varje person fokus på sitt eget. Och visst, ibland kunde det vara skönt att helt stänga in sig i sig själv och sin egen värld när man var ute på stan. Men det blir också lite fattigt, på något sätt. Man blir till slut avtrubbad och agerar inte ens när man ser någon som ligger utslagen på tunnelbanetåget.
Första dagen i Malmö blev jag tillfrågad två gånger av olika personer om jag ville ha hjälp att hitta rätt (ja, jag var lite förvirrad i början). Jag upplevde från start en helt annan mentalitet och en öppnare inställning till andra människor i Malmö än vad jag hade stött på i Stockholm.
Jag upplevde något som liknade hur det var i den där 168:e största kommunen som jag växte upp i.
När jag gifte mig i Sunne i somras fick jag verkligen känna på den där alla-känner-alla-stämningen som uppkommer på en mindre ort. Inte bara det att man - var man än befinner sig - stöter på någon att säga hej till, utan också det att folk som grundläge ofta är vänligt inställd till en.
Trots upprepade, och ofta något förvirrade, samtal till de olika delikatessdiskarna på Ica blev jag trevligt bemött var gång och samma sak när det gällde blommor och frisyr. Jag är inte säker på att samma tålamod hade uppvisats i en storstad där man sällan har den personliga kundkontakten som uppstår på ett mindre ställe.
Och det där är något som jag längtar tillbaka till, att återfå känslan av intimitet. Att veta vem man ska fråga när man behöver något. För på den lilla orten finns det alltid "någon som känner någon"...
I en mindre kommun kan man på något vis lita på varandra på ett helt annat sätt än i en storstad där alla är anonyma inför varandra. När samhället är såpass litet att alla behöver dra sitt strå till stacken för att det hela ska fungera blir varje person blir en egen, viktig individ vilket i sin tur stärker gemenskapen. Och det känns eftersträvansvärt.
S.
Kommentarer