Värmland är inte ett landskap, Värmland är ett sinnestillstånd
”Värmland är inte ett landskap, Värmland är ett sinnestillstånd”, citeras Lars Löfgren på Värmlands museums fasad. Jag kan förstås inte annat än instämma.
Jag tycker mig se att vi värmlänningar, tillsammans med skåningarna och dalmasarna, har en benägenhet att välja att lyfta fram vart vi kommer från, redan innan vi beskriver vad vi jobbar med – vilket annars brukar vara en vanlig början.
De flesta jag möter har något positivt att säga om Värmland, kanske även om just Sunne eller Östra Ämtervik. Kanske berättar de om en helg på Spa eller om en magisk föreställning med Västanå teater, eller om en minnesvärd stund på Mårbacka. Det kan också handla om bussturer till Finnfallet under skoltiden (inte sällan är personen i fråga då göteborgare), eller om att de i har läst något av Tunström eller Lagerlöf. Men det är anmärkningsvärt många som har något positivt att säga om vår vackra hembygd och om människorna från Värmland.
Selma Lagerlöf visste ju att det var något alldeles speciellt med både bygden och med dess innevånare: ”Men alla dessa tre, den långa sjön, den rika slätten och de blå bergen, bildade ett det vackraste landskap och göra så än, likaså är folket än i dag kraftigt, modigt och väl begåvat.”
Om jag var Värmlandsstolt från början så blommade ändå sinnestillståndet ut till fullo under mina år som student vid Uppsala Universitet, där all min fritid tillbringades på Värmlands nation. När värmlänningar från alla delar av landskapet möttes byggdes en stark vi-känsla genom nationstidning, fester, pubkvällar, spex och andra aktiviteter – allt omgärdat av stark Värmlandsromantik.
Jag känner mig så priviligerad över att ha Fryksdalen som min hembygd. Det ger mig en stadig grund att stå på och en identitet att falla tillbaka på i alla möjliga situationer. Det är roligt att vara värmlänning, och det är väldigt roligt att värmlänning utanför Värmland.
Då är det helt tillåtet att vara obegränsat, på gränsen till pinsamt, stolt och med värmländska som dialekt har vi förmånen att nästan dagligen få kommentarer om att värmlänningar är så vänliga och fina människor (kanske även lite enfaldiga av vissa, men det får vi ju leva med). /Maria Matseke
Jag tycker mig se att vi värmlänningar, tillsammans med skåningarna och dalmasarna, har en benägenhet att välja att lyfta fram vart vi kommer från, redan innan vi beskriver vad vi jobbar med – vilket annars brukar vara en vanlig början.
De flesta jag möter har något positivt att säga om Värmland, kanske även om just Sunne eller Östra Ämtervik. Kanske berättar de om en helg på Spa eller om en magisk föreställning med Västanå teater, eller om en minnesvärd stund på Mårbacka. Det kan också handla om bussturer till Finnfallet under skoltiden (inte sällan är personen i fråga då göteborgare), eller om att de i har läst något av Tunström eller Lagerlöf. Men det är anmärkningsvärt många som har något positivt att säga om vår vackra hembygd och om människorna från Värmland.
Selma Lagerlöf visste ju att det var något alldeles speciellt med både bygden och med dess innevånare: ”Men alla dessa tre, den långa sjön, den rika slätten och de blå bergen, bildade ett det vackraste landskap och göra så än, likaså är folket än i dag kraftigt, modigt och väl begåvat.”
Om jag var Värmlandsstolt från början så blommade ändå sinnestillståndet ut till fullo under mina år som student vid Uppsala Universitet, där all min fritid tillbringades på Värmlands nation. När värmlänningar från alla delar av landskapet möttes byggdes en stark vi-känsla genom nationstidning, fester, pubkvällar, spex och andra aktiviteter – allt omgärdat av stark Värmlandsromantik.
Jag känner mig så priviligerad över att ha Fryksdalen som min hembygd. Det ger mig en stadig grund att stå på och en identitet att falla tillbaka på i alla möjliga situationer. Det är roligt att vara värmlänning, och det är väldigt roligt att värmlänning utanför Värmland.
Då är det helt tillåtet att vara obegränsat, på gränsen till pinsamt, stolt och med värmländska som dialekt har vi förmånen att nästan dagligen få kommentarer om att värmlänningar är så vänliga och fina människor (kanske även lite enfaldiga av vissa, men det får vi ju leva med). /Maria Matseke
Kommentarer
En varningens finger dock för att flytta "hem" på riktigt, då är det svårare än man tror att behålla samma entusiasm ...
Lagom är bäst! Men heja Värmland!