På lunch med Nelson Mandela
Vi reser ofta till Sydafrika, det är familjens absoluta favoritresmål. I Sydafrika, i Johannesburg och Pretoria, finns vår stora Matseke-familj, min mans släkt på hans pappas sida.
Min man Niclas farfar var en av grundarna till ANC och Niclas pappa kom som politisk flykting till Sverige i början av 60-talet.
2007 reste jag ner för första gången och resorna har sedan dess hunnit bli många. Det första besöket i Sydafrika har fått en alldeles speciell plats i mitt minne. Min man var på en resa till New York när han fick ett telefonsamtal från Sydafrika.
Ville vi äta lunch med Nelson Mandela två dagar senare? I Kapstaden? Ja, absolut! Med ett logistikschema av sällan skådad omfattning, där allt från barnvakter till flygbiljetter löstes på några timmar, lyckades vi landa på Cape Town International Airport exakt två timmar innan lunchen skulle äga rum, 13.00, den 12 december 2007.
Mötet ägde rum på Fleur de Cap, där vi möttes av en miljö så paradisiskt vacker att jag aldrig sett något liknande. Där fanns rosenträdgårdar, enorma magnoliaträd med blomblad kraftiga som läder och påfåglar som fritt traskade runt bland all skönhet.
- Vilken klänning ska jag ta? frågade jag snabbt och höll upp mina klänningar framför den apartheidvane betjänten som kom förbi vårt rum på Fleur de Cap. Han tittade på mig som om jag varit galen. Den vita kvinnan med den mörke maken tänkte att han skulle avgöra vad hon skulle ta på sig. Absolut fel fråga, jag förstod ju inte förrän efteråt vilken synnerligen obekväm situation jag hade försatt honom i. För tänk om han svarat ”fel”, sådana konsekvenser fanns inte med i min naiva världsbild.
Nelson Mandela var högrest, närmare två meter lång och smal. Då, 2007, skulle han snart fylla 90 år, och han var fortfarande mycket stilig. Han var klädd i en typisk, mönstrad ”Mandelaskjorta”. Vi satt mittemot varandra och han var på oerhört gott humör och berättade länge om sitt besök i Sverige – det första land han reste till efter att han kom ut ur fängelset. Sverige hade stött ANC i kampen mot apartheid och var det land som gett mest pengar till organisationen under alla år.
Mandela skämtade gärna och par gånger tittade han på Niclas och sa till mig ”Did you propose to him”, med betoning på ”him” och han skrattade gott. Frågan gjorde mig lätt förvirrad, men efteråt konstaterade vi nog ändå att han syftade på den svenska jämställdheten och att det roade honom att kvinnor kunde fria till män i vårt land.
Redan då var Sydafrikas president Jacob Zuma en omstridd person, men när vi frågan om Nelson Mandelas åsikt kring detta ville han inte uttala sig. Hans påverkan var fortfarande oerhört stor och han tyckte att ”när folket äntligen fått sin frihet att välja själva” så ville han inte lägga sig i.
Efter dryga två timmar följde vi Nelson Mandela till den svarta bilen med de tonade rutorna och han for iväg.
I december förra året reste vi till Qunu (Q:et uttalas som ett klick) och följde Nelson Mandela till den sista vilan, till begravningen och efterföljande jordfästning. Det var ett vackert sista förväl, med cirka 300 personer, inte alltför olikt en begravning i Östra Ämtervik, där man avslutningsvis kastade lite jord på kistan där den låg nedsänkt i marken med vita blommor runt. (Jag berättar för SvD:s reporter om den upplevelsen här: www.svd.se/nyheter/inrikes/det-var-vardigt-och-fint_8825488.svd)
Från Mandelas bortgång och flera veckor framåt var landets väggar och reklampelare fyllda av Mandelabilder, citat och hyllningar. Jag tar framför allt med mig ”It always seems impossible until it’s done”. /Maria Matseke
Min man Niclas farfar var en av grundarna till ANC och Niclas pappa kom som politisk flykting till Sverige i början av 60-talet.
2007 reste jag ner för första gången och resorna har sedan dess hunnit bli många. Det första besöket i Sydafrika har fått en alldeles speciell plats i mitt minne. Min man var på en resa till New York när han fick ett telefonsamtal från Sydafrika.
Ville vi äta lunch med Nelson Mandela två dagar senare? I Kapstaden? Ja, absolut! Med ett logistikschema av sällan skådad omfattning, där allt från barnvakter till flygbiljetter löstes på några timmar, lyckades vi landa på Cape Town International Airport exakt två timmar innan lunchen skulle äga rum, 13.00, den 12 december 2007.
Mötet ägde rum på Fleur de Cap, där vi möttes av en miljö så paradisiskt vacker att jag aldrig sett något liknande. Där fanns rosenträdgårdar, enorma magnoliaträd med blomblad kraftiga som läder och påfåglar som fritt traskade runt bland all skönhet.
- Vilken klänning ska jag ta? frågade jag snabbt och höll upp mina klänningar framför den apartheidvane betjänten som kom förbi vårt rum på Fleur de Cap. Han tittade på mig som om jag varit galen. Den vita kvinnan med den mörke maken tänkte att han skulle avgöra vad hon skulle ta på sig. Absolut fel fråga, jag förstod ju inte förrän efteråt vilken synnerligen obekväm situation jag hade försatt honom i. För tänk om han svarat ”fel”, sådana konsekvenser fanns inte med i min naiva världsbild.
 |
| På lunch med Nelson Mandela |
Mandela skämtade gärna och par gånger tittade han på Niclas och sa till mig ”Did you propose to him”, med betoning på ”him” och han skrattade gott. Frågan gjorde mig lätt förvirrad, men efteråt konstaterade vi nog ändå att han syftade på den svenska jämställdheten och att det roade honom att kvinnor kunde fria till män i vårt land.
Redan då var Sydafrikas president Jacob Zuma en omstridd person, men när vi frågan om Nelson Mandelas åsikt kring detta ville han inte uttala sig. Hans påverkan var fortfarande oerhört stor och han tyckte att ”när folket äntligen fått sin frihet att välja själva” så ville han inte lägga sig i.
Efter dryga två timmar följde vi Nelson Mandela till den svarta bilen med de tonade rutorna och han for iväg.
I december förra året reste vi till Qunu (Q:et uttalas som ett klick) och följde Nelson Mandela till den sista vilan, till begravningen och efterföljande jordfästning. Det var ett vackert sista förväl, med cirka 300 personer, inte alltför olikt en begravning i Östra Ämtervik, där man avslutningsvis kastade lite jord på kistan där den låg nedsänkt i marken med vita blommor runt. (Jag berättar för SvD:s reporter om den upplevelsen här: www.svd.se/nyheter/inrikes/det-var-vardigt-och-fint_8825488.svd)
Från Mandelas bortgång och flera veckor framåt var landets väggar och reklampelare fyllda av Mandelabilder, citat och hyllningar. Jag tar framför allt med mig ”It always seems impossible until it’s done”. /Maria Matseke
Kommentarer