Sunne – Göteborg, tur och retur

Sunne har alltid varit en del av mig. En del som jag ibland har älskat och ibland hatat, ibland varit stolt över och ibland inte velat kännas vid. Sunne är mitt hem, men samtidigt ett ställe där jag aldrig känt mig helt hemma. Ett tag var att komma härifrån det enda jag ville.

Så fort jag gått ut gymnasiet på Broby Grafiskas media program 2002, tog jag mitt pick och pack och drog till Göteborg, även om jag inte visste vad jag skulle göra där riktigt. Hade inget jobb och var inte antagen på nån skola, men Göteborg kändes rätt, och det andra ger sig väl med tiden tänkte jag. Trodde nog inte då, att jag någonsin skulle återvända till Sunne igen. 

Flyttade till en början in i en möblerad andrahandslägenhet med två katter, Sessan och Ralf, som ingick i hyreskontraktet. Tjejen som bodde där skulle till New York och praktisera på Ralf Laurens huvudkontor. Det var även efter honom hon döpt sin katt. Ralf och Sessan var lite knäppa och åt båda olika typer av hjärt- och magmediciner. För nån som är uppväxt på en gård på landet kunde det vid första anblicken verka lite udda, men jag tänkte att det är väl så det är med katter i stan.

Jag har aldrig vetat vad jag vill bli när jag blir stor. Ett tag trodde jag inte ens att jag skulle bli stor. Syokonsulenten Birger och jag fann varandra aldrig. Inga av de jobb jag dittills hört talas om kändes som något för mig.

Jag har alltid haft svårt för att stava och läsa. Höger och vänster är nått jag aldrig lyckats lära mig. Det var nått fel på mig helt enkelt, dömd till att känna mig misslyckad och otillräcklig redan från början.
Däremot har jag alltid varit konstnärligt lagd, älskat att sy och skapa med händerna. Men vad ger det för jobb? Såna jobb finns väl inte ens och finns de är de antagligen JÄTTESVÅRA att få. Hade nog aldrig trott på mig själv tillräckligt mycket för att ens våga fundera närmare på det. Det fick bli som det blev. Kanske skulle jag snubbla över mitt drömjobb en vacker dag.


Och ibland blir det faktiskt så, även om det kan ta lite tid. Av en ren slump såg katt-tjejen min provdocka sticka upp ur en flyttlåda och tipsade mig om att söka in på Tillskärarakademin om jag var intresserad av sömnad och kläder. 
"Lätt för dig att säga som är på väg till New York", tänkte jag, och så tänkte jag i närmare fyra år innan jag insåg att jag måste våga tro på mig själv för att komma nån stans här i livet. Till slut sökte jag in på skolan och blev antagen på andra försöket.

Under två år utbildade jag mig till direktris, ett yrke Birger glömt att nämna under våra möten. 



Tillskärarakademin öppnade en helt ny värld.
Att inte kunna höger eller vänster var mer regel än undantag och att kunna stava var rent av oviktigt. Direkt efter utbildningen fick jag jobb som mönsterkonstruktör på ett av Sveriges största modeföretag. Jag jobbar tillsammans med designers och inköpare, och ansvarar för passform och konstruktion av de plagg som sedan kommer ut i hundratals butiker runt om i Sverige, Norge, Finland och Polen. Jag älskar mitt jobb och ingen dag är den andra lik. Nya trender avlöser ständigt varandra och det blir aldrig tråkigt.



Med tiden har jag inte bara försonats med mig själv utan även med min hemby. Att nu vara tillbaka i Sunne känns faktiskt riktigt bra, även om jag ofta saknar både Göteborg och mitt jobb (oavsett vad Pontus säger). Jag har lovat mig själv att ge Sunne en ny chans och vem vet, kanske snubblar jag över nått nytt jag inte trodde var möjligt.
/Charlotta och Pontus Weinar