Relationen till material
På min hemsida kan man läsa (med engelsk översättning av Fredrik Rönnbäck):
”Jag arbetar med performativa skulpturer där temporära möten står i fokus. Sköra material i förändring bjuder in betraktaren till en upplevelse som kan påminna om koreografi; relationen mellan kropp, tid och rum. Mina verk finns i mötet med publiken men är redan i detta möte på väg bort och tvingar betraktaren att reflektera över fragiliteten i verklighetsupplevelsen.
Arbetena grundar sig i ett intresse för mellanmänskliga möten, men har utvidgats till ”mellanmateriella” möten, i ett försök på att bryta ner människan och egot som protagonisten. Kan vi genom att skifta perspektiv få en annan förståelse för oss själva och det som omger oss. Hur påverkar vi och påverkas vi av vår omgivning.”
Jag jobbar materialbaserat, och är väl del av det man i konstvärlden nu benämner som new materialism. Om man är intresserad av att läsa mer om det begreppet är det några Googlesök bort, och Karen Barads bok ”Meeting the universe half way” är väl en bra bok att tipsa om i sammanhanget.
En månad och många kvadratmeter senare fann jag mig själv gråtandes framför teckningen. Hela kroppen värkte, upplevelsen gjorde mig ödmjuk. Jag upplevde att det skedde något i det att motivet ristades in i pappret samtidigt som smärtan i min kropp gjorde sig påmind och tankar flödade. Det uppstod en fysisk relation mellan mig och pappret. Det gjorde mig påmind om kroppens närvaro i mitt tänkande. Känslan av tomhet innanför bröstkorgen när jag tappade kontrollen. Eller den fysiska påverkan på kroppen som upplevelsen av en annan person och den personens humör kan ge. Kroppen blev som ett organ som kände sig fram, i förståelsen av rum och sammanhang, i mötet med tankar och omvärlden och i mötet med material. Kroppen kommunicerade utan tal. Kan jag se materialet som en kropp? Kan jag lära känna och förstå den kroppen?
Det kan låta flummigt, men jag tror de flesta skulptörer kan skriva under på att du måste känna ditt material för att kunna bearbeta det. Många gånger måste originalidén vika för materialets begränsningar, men många gånger utvecklas också originalidén till det bättre om man lyssnar på materialets iboende egenskaper.
Jag försöker leva efter den koreografiska modellen, både vad det gäller materialet jag arbetar med, och människor jag möter. Jag upplever det som ett respektfullt sätt att förhålla sig till det som omger mig, och jag har en tro på att det är det vårt samhälle är i behov av nu. Det går ibland jättebra, och ibland inte alls. Men det förklarar i alla fall varför jag det senaste året arbetat så mycket med trä, för är det något du dansar mer med i Värmland än i Oslo så är det skogen.
/Sara
”Jag arbetar med performativa skulpturer där temporära möten står i fokus. Sköra material i förändring bjuder in betraktaren till en upplevelse som kan påminna om koreografi; relationen mellan kropp, tid och rum. Mina verk finns i mötet med publiken men är redan i detta möte på väg bort och tvingar betraktaren att reflektera över fragiliteten i verklighetsupplevelsen.
Arbetena grundar sig i ett intresse för mellanmänskliga möten, men har utvidgats till ”mellanmateriella” möten, i ett försök på att bryta ner människan och egot som protagonisten. Kan vi genom att skifta perspektiv få en annan förståelse för oss själva och det som omger oss. Hur påverkar vi och påverkas vi av vår omgivning.”
 |
| Woodface |
Jag jobbar materialbaserat, och är väl del av det man i konstvärlden nu benämner som new materialism. Om man är intresserad av att läsa mer om det begreppet är det några Googlesök bort, och Karen Barads bok ”Meeting the universe half way” är väl en bra bok att tipsa om i sammanhanget.
Meditativ uppgift
Mitt intresse för material började ta sin form när jag 2013 jobbade med min avgångsutställning från Bachleror i Billedkunst vid Statens Kunstakademi i Oslo. Jag hade bestämt mig att jag skulle bygga ett rum av papper med automatteckning. 30 kvadratmeter teckning behövde produceras för att fylla upp. Jag tog utgångspunkt i en bild av ruttet träd och satte igång att rista streck in i pappret. I början kändes uppgiften meditativ, det var som att handen rörde sig själv över pappret, hårda streck blandades med mjuka, medan tankarna myllrade i huvudet. Det stora formatet var nytt för mig.En månad och många kvadratmeter senare fann jag mig själv gråtandes framför teckningen. Hela kroppen värkte, upplevelsen gjorde mig ödmjuk. Jag upplevde att det skedde något i det att motivet ristades in i pappret samtidigt som smärtan i min kropp gjorde sig påmind och tankar flödade. Det uppstod en fysisk relation mellan mig och pappret. Det gjorde mig påmind om kroppens närvaro i mitt tänkande. Känslan av tomhet innanför bröstkorgen när jag tappade kontrollen. Eller den fysiska påverkan på kroppen som upplevelsen av en annan person och den personens humör kan ge. Kroppen blev som ett organ som kände sig fram, i förståelsen av rum och sammanhang, i mötet med tankar och omvärlden och i mötet med material. Kroppen kommunicerade utan tal. Kan jag se materialet som en kropp? Kan jag lära känna och förstå den kroppen?
Det kan låta flummigt, men jag tror de flesta skulptörer kan skriva under på att du måste känna ditt material för att kunna bearbeta det. Många gånger måste originalidén vika för materialets begränsningar, men många gånger utvecklas också originalidén till det bättre om man lyssnar på materialets iboende egenskaper.
Topografisk och koreografisk modell
Antropologen François Laplantine skriver fint om två olika sätta att möta omvärlden i sin bok ”The Life of the Senses” (2015), den topografiska modellen och den koreografiska modellen. I den topografiska förhåller man sig själv separerat från omvärlden, man observerar, man tar och approprierar. Materialen, medmänniskor och omvärld blir här redskap för att ta sig framåt i livet och uppnå ting. I den koreografiska modellen lever man inte längre bara med omvärlden i en slags samexistens utan man blir avbruten och förändrad av den. Medmänniskor, material och omvärld formar dig, på både gott och ont, du lever med omvärlden i en slags dans. I den koreografiska modellen finns inte ett tydligt Vi och Dom, Jag och Det.Jag försöker leva efter den koreografiska modellen, både vad det gäller materialet jag arbetar med, och människor jag möter. Jag upplever det som ett respektfullt sätt att förhålla sig till det som omger mig, och jag har en tro på att det är det vårt samhälle är i behov av nu. Det går ibland jättebra, och ibland inte alls. Men det förklarar i alla fall varför jag det senaste året arbetat så mycket med trä, för är det något du dansar mer med i Värmland än i Oslo så är det skogen.
/Sara
Kommentarer