onsdag 5 april 2017

Ett försvarstal för kaos

Att vara mitt uppe i en konstproduktion är för mig att befinna mig i totalt kaos. Arbete kommer i koncentrerade intensiva perioder, efterföljda av en utblåsning. Just nu har jag precis befunnit mig
i en intensiv arbetsperiod och jag känner det som att jag kommit ut ur en dimma eller kanske snarare en storm.

Med kaffet i en mugg i det nystädade vardagsrummet tänkte jag försöka skriva om kaoset jag nyss befunnit mig i, men jag inser att det kommer bli svårt att återskapa den totala passionen som existerar i det där arbetskaoset. Det är nämligen för mig två olika sinnesstämningar och jag är just nu i lugnet före stormen. En utblåsning innan nästa arbetsakt.

Min studio i en period som ser ut att vara varken ordning eller oordning,
antagligen är jag på väg in i kaos
Under kaoset har jag svårt att fokusera på annat än det jag har rätt framför mig, så jag hade inte framförhållning nog att skriva det ner, även om jag redan då tänkte att det kunde vara fint att skriva några ord om det här på bloggen denna vecka.
I lugnet klarar jag av att ha perspektiv och tidsuppfattning, kanske det kan vara till hjälp när jag nu ska försöka sätta ord på det som gör att jag kan arbeta.

Boken som vi har arbetat intensivt med de senaste fyra veckorna har fyllt upp hela huset. Sågspån blandat med jord blandat med lera och vatten har lämnats som spår varje gång jag har haft en arbetsakt. Jag städar inte i dessa arbetsperioder. Om jag skulle försöka hålla det rent skulle jag inte kunna göra  något annat än att städa, så det känns helt enkelt lönlöst.
Men det totala kaoset har också en funktion. Det har en vibration i sig, jag skulle vilja kalla det för en energi om jag kan göra det utan att låta för flummig och hippie.

Ur kaos skapas kosmos

Ur kaos skapas kosmos enligt nordisk mytologi. Världen blir till genom mötet mellan motsättningar. Av mötet mellan kyla och värme formas ett urväsen. Kaos försvinner aldrig utan blir kvar som eld. Och kanske är det precis så den intensiva processen känns, som en intensiv eld som härjar genom huset och i resterna av den finner man ett arbete.

Jag klarar heller inte av att förhålla mig till andra saker i dessa perioder. Rutiner existerar inte och jag befinner mig gärna i en tidslös zon. Jag jobbar tills jag däckar av utmattning, vaknar i något slags evigt bakrus (metaforiskt). Jag äter alltid en långt utdragen frukost innan jag försvinner in i min bubbla igen (frukosten är för mig är helig, får jag inte en långdragen frukost, så kan det lika gärna kvitta).

Att bo i ett hus i skogskanten förstärker denna bubbla. Och för min del är detta positivt. När jag bodde i Oslo kände jag alltid på att jag borde kunna balansera det med annat, jag borde hinna ta en kaffe med den där vännen, jag borde hinna gå på den där utställningen och jag borde dyka upp på den där födelsedagsfesten. Men för att ta en kaffe så måste jag ta mig ut ur bubblan, ut ur kaoset. Att gå in och ut ur kaoset kan bli slitsamt och ineffektivt om det sker för ofta.

Jag älskar att städa

Jag älskar att städa när denna arbetsakt är över. Igår spenderade jag hela dagen med att plocka, sortera, dammsuga, skura. Rensa ut det gamla och göra plats för nästa. Min man och jag jobbar ofta
tillsammans på projekt och har båda som tur är samma inställning. Även om jag nu är väldigt stolt över vår stora vårrengöring igår, hur vi både skurade ur ugnen utan att det var en flyttstädning och skruvade upp den  där papperskorgen vi fick av mamma för ett halvår sen på skåpet.
Så är jag ganska säker på att många  runt oss ser på oss som att vi fortfarande lever i ett kaos. ”Vi bor i det där huset i skogskanten som är fyllt av skrot och trävirke på gården” brukar vi säga när folk frågar efter vägbeskrivning. Jag har alltid varit kaotisk.

Nästa kaos kommer bli för en skulpturell performance och en barnworkshop som ska föregå på Oslo Open den 22 April.
Jag både glädjer mig och fruktar det nya kaoset, det är svårt att stå i stormen och känna den vina om dig. Men det är också helt fantastiskt och produktivt om man får det till. Och det finns ingenting som får mig att känna mig så mäktig som när jag klarar av att ro mig själv i land med ett urväsen.

Allt gott
Sara


Inga kommentarer: