Discgolf, sporten som återgav kärleken till naturen

Jag har aldrig varit någon som är mycket för motion för nöjets skull, det har alltid varit för att bli bättre på något. Fotboll, löpning och gym har legat i fokus, pressa, pressa, pressa. Det måste bli bättre. Lika så med discgolfen, efter bara några veckor började leken gå över till tävling, främst ihop med min svärfar som är ruskigt bra på alla sporter han försöker sig på. Förlust efter förlust ökade frustrationen och jag hade en period där varje kast var på liv och död. Jag köpte fler och fler discar, egen korg och övade puttar varje dag hemma på gräsmattan. Den glöden, den tävlingsdjävulen gav mig energi till att gå från en datorspelande soffpotatis som sällan såg solen om jag inte hade något planerat till att återfå mitt intresse för att röra på sig.

En av de första kasten gjordes på en provisorisk korg.
Bild tagen av Tommy Andersson på Värmlands folkblad.

Förra våren började en ny period av min discgolfkarriär. Där jag kunde omvandla min frustration till fokus och återfå nöjet för sporten. Jag började kasta längre, lärde mig acceptera mina misstag och börja på nytt vid varje kast. Det var också denna sommar jag och min bror kläckte idén om att ha en egen bana i närområdet som vi kunde spela på. Ett projekt som skulle ta betydligt mer tid än någon av oss räknade med.

15 maj i våras monterade vi den första korgen, vi började så klart med korgarna som syns från 45:an.

I augusti sattes de sista korgarna på plats. Noggrant utplacerade och riktade.

Och nu är vi här. Efter nästan 600 arbetstimmar har vi äntligen en bana på plats och jag har bara hunnit med 18 rundor discgolf. Till skillnad från förra året där jag spelade 43 rundor med många timmar av puttning och övning på större gräsmattor har detta varit ett år där jag saknat sporten, känslan att få iväg ett riktigt bra kast och känslan att utvecklas.

Under mina fyra år av discgolf har jag fått tillbaka min barnsliga njutning av naturen, börjat motionera under vardagen, utvecklat en starkare relation till mina syskon och svärfar och omvandlat mina näst intill vredesutbrott när jag tävlar till motivation att utvecklas. Såklart kan jag fortfarande känna lite frustration då och då när det går dåligt, men vem gör inte det?

/Jesper