LuckyRider, westernridning

För ca 11 år sedan så flyttade min äldsta dotter, Lovisa, hemifrån för att börja gymnasium i Umeå. Då passade jag på att ta upp ett intresse från barndomen. Jag började rida (Lovisa är allergisk och det passade därför inte tidigare). Av en slump så testade jag westernridning och blev fast.

Det dröjde inte länge innan jag började leta efter en egen häst.
Jag körde land och rike runt för att kolla på olika, i annonser, "perfekta" hästar.
Eftersom jag var nybörjare så ville jag ha en utbildad och trygg häst som jag kunde rida i skog och mark. Efter flera turen där förväntan bytts i besvikelse så hittade jag till slut min häst. Hon fanns i Färila och jag dammade iväg dit med hästtransport och pengar på fickan.

Sugar var precis det jag letat efter. Hon hade varit med om det mesta. Som ung kom hon från USA till Tyskland och efter det till Sverige. Hon hade tyvärr haft alldeles för många ägare på sin väg men kunde å andra sidan det mesta inom westernridning, som består av många olika grenar.
Men jag upptäckte snart att harva runt på en ridbana var inte alls något som hon gillade, där kunde hon vara både sur och grinig, men ute i skog och mark så blev det en helt annan häst. Hon tog sig glatt fram överallt och turerna blev både långa och många. 

Lunchpaus på cattle drive

Inom westernridning fanns inte mycket att läsa på den tiden, så jag började prenumerera på olika amerikanska tidskrifter. Eftersom det trots allt finns många utövare i Sverige så tänkte jag att det måste finnas utrymme för ett Skandinaviskt magasin om Westernridning.
Sagt och gjort.
Just vid den här tiden för tio år sedan drog jag, tillsammans med min kusin Carina, upp riktlinjerna för LuckyRider och några månader senare såg den första tidningen dagens ljus. Carina fotade och sålde annonser, jag skrev och layoutade tidningen. Där kom mina år som tryckeriägare och lärare på BrobyGrafiska väl till pass.
Fler frilansande medarbetare med specialkompetens inom olika områden rekryterades och på kort tid fick vi ihop nog många prenumeranter för att tidningen skulle kunna rulla, givetvis med hjälp av intäkter från annonser och lösnummerförsäljning. 

Colorado-Cowboys ut-tvingade i solnedgång för att jag skulle få fina bilder till tidningen!

Vid den tiden så var det faktiskt inte många som trodde att det skulle gå att göra ett magasin bara för westernridning. Det var till och med så att tidningen var direkt motarbetad från en del håll. Det var både "skitsnack" och regelrätta kampanjer för att försöka sänka oss, men det fick rak motsatta effekt. Det blev en sporre att göra en så bra produkt som möjligt, som så många som möjligt skulle ha behållning av.

I år fyller LuckyRider tio år och det har varit en väldigt lärorik tid på många olika sätt./Åsa