Ensamhet är lite tabubelagt

Som jag skrivit i mina tidigare inlägg kommer det handla en del om migration, men idag tänkte jag skriva lite om ett ämne som kännas rätt deppigt, men som jag tror att vi behöver prata mer om, nämligen ensamhet - som jag tror är grunden i våra största samhällsproblem.

Jag upplever att väldigt många svenskar är och känner sig ganska ensamma – helt i onödan tror jag. Jag tror att många har känslan att de är ensamma och inte är delaktiga i samhället. Och jag tror att det är farligt, jag tror att ensamhet och känslan av utanförskap skapar missunnsamhet, ilska och rädsla – och främlingsfientlighet, vilket jag menar är ett av våra största samhällsproblem.

Dessutom är ensamhet lite tabubelagt och svårt att prata om, när det inte gäller nyanlända flyktingar som liksom har en ”legitim” anledning att vara ensamma, men ensamheten är mer utbredd än så. Jag tror att vi behöver prata om hur alla människor i samhället möts, inte bara hur ”svenskar möter ensamma flyktingar”.

Egentligen är det konstigt att det är så ensamt, för två ensamma människor som träffas är inte längre ensamma.
Det borde helt enkelt vara ett rätt lätt problem att komma till rätta med – människor behöver ju bara träffas. Jag tror bara att vi behöver erkänna att vi är sociala djur som behöver människor runt oss, och att alla behöver det. Jag tror att vi behöver prata om hur vi släpper in nya Sunnebor, men även hur vi gamla släpper in varandra.

Jag försöker hålla inläggen korta för att alla ska orka läsa hela. Därför slutar jag här, imorgon tar jag studenten och vi får se vad det kommer att handla om då! Ha det fint!
/Cecilia Appelquist

Från nationaldagsfirandet, folk verkade må så bra av att komma ut och träffas och jag tror att det behövs mer sådant här för Sunneborna!