En känsla av hemlöshet

Jag bor sedan 1981 i Bäckalund utanför Sunne, i ett hus som numera är i ett stadium av ädelt förfall, eftersom jag inte har råd att underhålla det helt. Mina barn har vuxit upp här och här känner jag mig hemma, och i Sunne, där jag har mitt sociala liv och mina flesta vänner.

Men ändå kan jag få en känsla av hemlöshet. 

Som barn fick jag flytta mycket, eftersom min far var vid järnvägen. Ofta blev jag uppryckt ur det rotade. Nya platser och annorlunda liv. 

En ”annan plats” har därför fått en särskild betydelse för mig. Hur skulle mitt liv ha blivit någon annanstans? Eller varför just nu här, i detta hus i Bäckalund i Sunne? 

Jag kommer ihåg när jag förr i tiden reste mellan öarna i Egeiska havet och från en ö skymtade andra långt ute i soldiset. Vad gömde de för liv, vilka människor rörde sig där? Fanns där någon som skulle förändra mitt liv? Jag greps av längtansfylld oro.

Konstigt nog kan jag känna samma sak när en flock sidensvansar en kall vinterdag landar i ett träd. Då är det som om deras spröda klockor ringer en sång om avlägsna plaster de kommer ifrån, där jag aldrig varit och vars liv jag inte vet något om; om allt som inte blev mitt liv.

Nå, jag har ett annat hem också, i Kullabygden i nordvästra Skåne. Där finns mina föräldrars hus, som jag delar med mina två syskon. Platsen heter Lerhamn, ett litet läge söder om Mölle, omgivet av strandängar och det italienska Kullaberg. 

Det är paradisplatsen för mig. Jag har inte många vänner där, inget stort socialt liv. Men det är min mors hemby. Hon växte upp på stationen, där min morfar var stins. I min barndom visste folk ännu vem MagnusJohans Hjalmars AnnalisasCarlmagnus var. Det var en sorts rotfylld trygghet, kryddad av mors fantastiska berättelser om byns alla märkliga människor.

Vid Lerhamn, en aprildag i havsljus

Jag kommer ihåg när jag bodde på stationen i Liatorp, ett samhälle i Stenbrohult i Småland, att far några gånger kom upp och sa att vi måste titta ut när snälltåget passerade, eftersom kungen skulle resa förbi i sin kungliga blå vagn med gyllene krona. 

Vad kunde kungen tänka om Liatorp?

Kungen far förbi stationen.

Han sitter i en blå vagn,

som pryds med en gyllene krona.

Han sitter vid bordet och dricker vin

ur höga glas. Eller kanske ligger han

på schäslongen och talar långsamt

med betjäningen. Han tittar förstrött upp

när stationshuset passerar.

Han tycker det är mycket egendomligt

att sådana platser kan finnas,

vars namn han aldrig hört

och att människor lever där hela livet

och finner detta meningsfullt.

/Carl Magnus Hedefalk