Som vara pånyttfödd i Sunne
Hej
Mitt namn är Ardhon Bujupi och jag är 34 år gammal. Jag kom med flyktingvågen år 1992 till Sverige ifrån Kosova. Det var mestadels människor som kom från Balkan vid den tiden. Det var många som ville undan den serbiska regimen och deras förtryck att etniskt rensa människor. Ungefär 80 000 flyktingar kom till Sverige det året. Jag kom tillsammans med min bror, mina två systrar, min mor och min far.
Jag har bott till och från i Sunne sedan år 1999, men permanent sedan 2007. Jag bor i ett läge på en topp som har utsikt i princip över hela ”lilla Paris” som jag brukar säga. (Lilla Sunne alltså). Jag har min fru Sara, min son Elton och min dotter Emira som jag värdesätter väldigt högt.
Jag har fått förfrågan att skriva något om mig för er som läser Sunnebloggen och jag ser fram emot att dela min historia med er. Jag ger mycket av min lediga tid till mina barn. Det känns väldigt skönt för mig som förälder att kunna ge dem så mycket tid som möjligt.
Mina barns uppväxt skiljer sig mycket från min egen. Att se mina barn växa upp i en välfärd som i Sverige där de har tillgång till frihet, kylskåp, värme om nätterna och mat känns som att vara pånyttfödd. Att kunna duscha dem om kvällarna och leka med dem strax innan läggdags känns som att leva om på nytt, jag får uppleva en barndom som jag skulle haft, och som borde vara en rättighet för alla barn världen över.
Leksaker och rätten att vara barn var något som jag bara kunde drömma om. Att sedan läsa en godnattsaga tillsammans med dem i sängen lär mig väldigt mycket. Jag tror starkt på det som Michael Jackson brukade säga: att barn borde lära oss vuxna och inte tvärtom. Vi behöver vara mer lyhörda, endast lite styrande och spendera mycket tid tillsammans med våra barn så kommer vi framåt i världen bättre än vad vi gör. En värld med mindre krig och missförstånd.
Jag kommer att gå in på hur det kommer sig att jag just hamnade i Sunne nästa gång, men jag vill bara skriva några rader till innan det.
När vi började vår resa och flykten till Sverige, med två väskor och en väg utan återvändo var det så att vi hade många tårar på våra kinder och förkrossade hjärtan över det som vi lämnade bakom oss. Många sådana dagar har passerat i mitt liv och djupt i min själ har det satt spår.
Inte många länder har jag varit i, men det känns som att jag har sett allt. Jag orsakade inget fel och älskade det som jag hade innan. Jag har gått igenom en stor förändring i mitt liv, men inget förändras märkligt nog. Idag är det precis lika illa i världen och många flyktingar finns ibland oss på våra gator utan adresser och något att tillhöra mera än bara namnet flykting.
Jag brukar säga ”en gång flykting, alltid flykting”. Kanske låter det negativt, men en flykting förstår vad jag menar. En som har lämnat en identitet, ett arv, en del av sin ålder i ett land och anpassar sig i ett annat.
Det finns hopp för en flykting att hitta ro i en ort som Sunne.
/Ardhon
Mitt namn är Ardhon Bujupi och jag är 34 år gammal. Jag kom med flyktingvågen år 1992 till Sverige ifrån Kosova. Det var mestadels människor som kom från Balkan vid den tiden. Det var många som ville undan den serbiska regimen och deras förtryck att etniskt rensa människor. Ungefär 80 000 flyktingar kom till Sverige det året. Jag kom tillsammans med min bror, mina två systrar, min mor och min far.
Jag har bott till och från i Sunne sedan år 1999, men permanent sedan 2007. Jag bor i ett läge på en topp som har utsikt i princip över hela ”lilla Paris” som jag brukar säga. (Lilla Sunne alltså). Jag har min fru Sara, min son Elton och min dotter Emira som jag värdesätter väldigt högt.
Jag har fått förfrågan att skriva något om mig för er som läser Sunnebloggen och jag ser fram emot att dela min historia med er. Jag ger mycket av min lediga tid till mina barn. Det känns väldigt skönt för mig som förälder att kunna ge dem så mycket tid som möjligt.
Mina barns uppväxt skiljer sig mycket från min egen. Att se mina barn växa upp i en välfärd som i Sverige där de har tillgång till frihet, kylskåp, värme om nätterna och mat känns som att vara pånyttfödd. Att kunna duscha dem om kvällarna och leka med dem strax innan läggdags känns som att leva om på nytt, jag får uppleva en barndom som jag skulle haft, och som borde vara en rättighet för alla barn världen över.
Leksaker och rätten att vara barn var något som jag bara kunde drömma om. Att sedan läsa en godnattsaga tillsammans med dem i sängen lär mig väldigt mycket. Jag tror starkt på det som Michael Jackson brukade säga: att barn borde lära oss vuxna och inte tvärtom. Vi behöver vara mer lyhörda, endast lite styrande och spendera mycket tid tillsammans med våra barn så kommer vi framåt i världen bättre än vad vi gör. En värld med mindre krig och missförstånd.
Jag kommer att gå in på hur det kommer sig att jag just hamnade i Sunne nästa gång, men jag vill bara skriva några rader till innan det.
När vi började vår resa och flykten till Sverige, med två väskor och en väg utan återvändo var det så att vi hade många tårar på våra kinder och förkrossade hjärtan över det som vi lämnade bakom oss. Många sådana dagar har passerat i mitt liv och djupt i min själ har det satt spår.
Inte många länder har jag varit i, men det känns som att jag har sett allt. Jag orsakade inget fel och älskade det som jag hade innan. Jag har gått igenom en stor förändring i mitt liv, men inget förändras märkligt nog. Idag är det precis lika illa i världen och många flyktingar finns ibland oss på våra gator utan adresser och något att tillhöra mera än bara namnet flykting.
Jag brukar säga ”en gång flykting, alltid flykting”. Kanske låter det negativt, men en flykting förstår vad jag menar. En som har lämnat en identitet, ett arv, en del av sin ålder i ett land och anpassar sig i ett annat.
Det finns hopp för en flykting att hitta ro i en ort som Sunne.
/Ardhon
 |
| Utsikt över hela ”lilla Paris” som jag brukar säga. (Lilla Sunne alltså) |
Kommentarer