fredag 20 januari 2017

Dansen kom att bli en central punkt i mitt liv

Att dansa var en dröm som jag hade som liten, men att dansa ansågs inte vara så fint för pojkar där jag är uppväxt. Pojkar skulle se till att stärka ekonomin med riktiga arbeten. När jag kom till Sverige började jag ägna mig åt dans då jag hade mycket fritid. Väntan på beskedet om att få stanna i Sverige kom att bli lång, mycket längre än vad vi trodde.

För min familj tog det nästan sex år att få beskedet om att vi skulle få stanna i Sverige. Under tiden hade vi inte rätt att hyra en film på videotek runt om i Sverige eller låna en bok på biblioteket då vi inte hade våra fyra sista siffror utan levde som flyktingar.

Vi fick flytta till femton olika ställen och städer runtom i vårt fina Svearike. Jag har sett platser från Ystad till Luleå; Malmö, Hammarstrand, Borlänge, Sandviken, Hofors, Falun, Laxå, Hultsfred, Kumla, Örebro och återigen Falun. Även flyttar inom samma stad förekom. Flyktingförläggningar stängdes och vi fick flytta dit det fanns plats. Det är ungefär det som pågår idag med alla boenden som stängs då Migrationsverket mobiliserar om.



















Dansen kom att bli en central punkt i mitt liv. Det gjorde att jag fick kompisgäng med liknande intressen och jag kunde också komma i kontakt med Sverige och svenska världen på det viset. Mitt svenska språk var inte så starkt och då fick jag ta kroppen till hjälp helt enkelt. I det lärde jag mig att också ta kontakt med människor. Dessutom kom jag i kontakt med olika fritidsgårdar som ville att jag skulle hålla olika danskurser. Dansen blev allt och kom att bli min nya identitet.

Året var 1999 då kriget var slut i Kosova. Mina föräldrar kom inte riktigt in i det svenska samhället och de bestämde sig för att åka tillbaka trots att de hade uppehållstillstånd i Sverige.

Jag hade inte varit med om att bestämma min resa hit till Sverige, men fick nu vara med och bestämma att jag ville vara kvar här. Jag läste estetiska programmet på gymnasiet och hade sista året kvar i Falun på Harldsbogymnasiet.

Mina föräldrar accepterade mitt beslut och jag fick vara kvar i Sverige utan att ha en riktig plan för min kommande framtid. Vid den tiden dansade jag streetdance på fritiden och hade ett gäng i Falun som hette ”Bojsenburgs revysällskap”. Vi skulle uppträda vid något som heter ”Ungdomsrevyer” i Eskilstuna. Där gjorde jag en koreografi som handlade om robotar som väcktes till liv.

Efter föreställningen träffade jag en man som kom fram till mig. Han var imponerad över det han hade sett och undrade var jag hade gått i skolan. ”Nej, detta gör jag som hobby” svarade jag. ”Jaha ja, men jag kommer att ta kontakt med dig för du ska gå i skola, unge man, och studera vidare med detta som du håller på med”. Jag trodde att han aldrig skulle höra av sig igen, men det gjorde han.

Terje Stoud Platou Thoresen hjälpte mig så att jag fick göra
intagningsprov på Kulturama och Balettakademien i Stockholm
tre månader efter att tiden hade gått ut.
















Denna man heter Terje Stoud Platou Thoresen och han hjälpte mig komma in på Kulturama och sedan Balettakademien i Stockholm. Han ordnade så att jag fick göra intagningsproven tre månader efter att tiden hade gått ut. Proven gick bra och jag kom in på skolan. Mitt liv tog ett nytt kapitel som jag kommer att berätta mera om nästa gång.

//Ardhon Bujupi

Mitt liv tog ett nytt kapitel som jag berättar mer om nästa gång


Inga kommentarer: