Less inombords på pengar
För lite drygt två år sedan så var jag i Afrika. I landet Zambia. Resan gjorde vi tillsammans med utbildningen på Klarälvdalens folkhögskola som jag gick (socialpedagoglinjen med inriktning på omvårdnad).
Denna resa kom att bli ett monument i mitt liv som jag alltid kommer att bära med mig. Den påminde mig själv om vem jag var. När jag kom hem sedan så skrev jag ihop en sammanfattning som vi hade i uppgift som skolarbete och några rader vill jag dela med mig av.
"Någonstans i all misär som jag hade runtomkring mig som barn, så hade jag ändå drömmar som jag ville uppfylla. Jag kom allt närmare mina drömmar. För varje bråk som uppstod hemma så flydde jag in i drömmarna. Jag såg mig själv som en framgångsrik person. Jag klippte papper i sedelstorlekar och gjorde sedelbuntar av det. På mina sedelbuntar var det alltid de högsta beloppen.
Mina självgjorda sedlar skulle vara lösningen på alla problem som familjen hade. De skulle köpa mycket mat så jag gjorde en ännu större bunt. Sedan skulle mina sedlar få mina bröder hem som var utomlands för att jobba och som jag saknade så. De skulle inte behöva vara utomlands nu. Det behövde de inte när jag gjorde så mycket sedlar. Jag gjorde mycket pengar.
Faktum var att jag gjorde så mycket pengar att jag en dag hade glömt att lämna dem hemma och hade med mig dem till skolan. När skolkamraterna såg det så resulterade det i att jag blev utskrattad för mina låtsassedlar som jag hade gjort. När jag gick hem sen så minns jag att även som barn så var jag less inombords på pengar.
Pengar hade splittrat familjen. Pengar hade fått min far att inte må så bra och ägna sig åt drickandet. Pengar satte alltid begränsningar för hur mycket man fick äta. Pengarna gjorde så att min äldste bror gick bort med anledning av att inte kunna ge honom den vård han behövde.
Pengarna gjorde så att jag aldrig hade nya kläder. Pengarna gjorde att vi inte hade medicin när det behövdes. Pengarna satte begränsningar för att umgås med de man ville umgås med som liten. Man passade inte in riktigt.
Pengar var ett stort ämne i min familj. Ändå visste man att det var just pengar som vi inte hade. "Pengar finns inte och då finns det inget liv" brukade det sägas runtomkring mig. Vi var inte ensamma om det i Kosova på den tiden. Fattigdomen var och är grym."
Vi har dock mycket att lära oss av Afrika. Den glädje som sprids i Afrika är tydligt att man inte kan köpa med pengar.
Jag ställde mig frågan hur det kommer sig att vi föds där vi föds, hur kommer det sig att jag kände mig så utanför när jag var i Afrika? Utanförskapet grundade sig på att jag var vit. Jag kunde inte påverka att jag såg ut som jag gjorde.
Det var väldigt spännande att uppleva detta och jag önskar att alla fick uppleva det. Så att vi kan se att hudfärg, kön, religion och sexuell läggning inte kan definiera oss som människor.
Goda handlingar från en till en annan kan det. Som Moder Theresa brukade säga. "Fred börjar med ett enkelt leende" samt "Vänta inte på ledare, gör det ensam, från person till person."
Jag vet att jag lovade er att berätta om hur jag hamnade i Sunne, Men jag har fått friheten att skriva vad jag vill och idag ville jag skriva om det här. Ha tålamod det kommer nästa gång. Tack.
// Ardhon Bujupi
Denna resa kom att bli ett monument i mitt liv som jag alltid kommer att bära med mig. Den påminde mig själv om vem jag var. När jag kom hem sedan så skrev jag ihop en sammanfattning som vi hade i uppgift som skolarbete och några rader vill jag dela med mig av.
"Någonstans i all misär som jag hade runtomkring mig som barn, så hade jag ändå drömmar som jag ville uppfylla. Jag kom allt närmare mina drömmar. För varje bråk som uppstod hemma så flydde jag in i drömmarna. Jag såg mig själv som en framgångsrik person. Jag klippte papper i sedelstorlekar och gjorde sedelbuntar av det. På mina sedelbuntar var det alltid de högsta beloppen.
Mina självgjorda sedlar skulle vara lösningen på alla problem som familjen hade. De skulle köpa mycket mat så jag gjorde en ännu större bunt. Sedan skulle mina sedlar få mina bröder hem som var utomlands för att jobba och som jag saknade så. De skulle inte behöva vara utomlands nu. Det behövde de inte när jag gjorde så mycket sedlar. Jag gjorde mycket pengar.
Faktum var att jag gjorde så mycket pengar att jag en dag hade glömt att lämna dem hemma och hade med mig dem till skolan. När skolkamraterna såg det så resulterade det i att jag blev utskrattad för mina låtsassedlar som jag hade gjort. När jag gick hem sen så minns jag att även som barn så var jag less inombords på pengar.
Pengar hade splittrat familjen. Pengar hade fått min far att inte må så bra och ägna sig åt drickandet. Pengar satte alltid begränsningar för hur mycket man fick äta. Pengarna gjorde så att min äldste bror gick bort med anledning av att inte kunna ge honom den vård han behövde.
Pengarna gjorde så att jag aldrig hade nya kläder. Pengarna gjorde att vi inte hade medicin när det behövdes. Pengarna satte begränsningar för att umgås med de man ville umgås med som liten. Man passade inte in riktigt.
Pengar var ett stort ämne i min familj. Ändå visste man att det var just pengar som vi inte hade. "Pengar finns inte och då finns det inget liv" brukade det sägas runtomkring mig. Vi var inte ensamma om det i Kosova på den tiden. Fattigdomen var och är grym."
Vi har dock mycket att lära oss av Afrika. Den glädje som sprids i Afrika är tydligt att man inte kan köpa med pengar.
Jag ställde mig frågan hur det kommer sig att vi föds där vi föds, hur kommer det sig att jag kände mig så utanför när jag var i Afrika? Utanförskapet grundade sig på att jag var vit. Jag kunde inte påverka att jag såg ut som jag gjorde.
Det var väldigt spännande att uppleva detta och jag önskar att alla fick uppleva det. Så att vi kan se att hudfärg, kön, religion och sexuell läggning inte kan definiera oss som människor.
Goda handlingar från en till en annan kan det. Som Moder Theresa brukade säga. "Fred börjar med ett enkelt leende" samt "Vänta inte på ledare, gör det ensam, från person till person."
Jag vet att jag lovade er att berätta om hur jag hamnade i Sunne, Men jag har fått friheten att skriva vad jag vill och idag ville jag skriva om det här. Ha tålamod det kommer nästa gång. Tack.
// Ardhon Bujupi
Kommentarer