Grusväg och stillhet

Jag kommer ofta på mig själv med att ha en känsla av avundsjuka när jag pratar med personer som har sin familj, sina närmaste vänner och uppväxtplats i samma trakt som de bor i. Det känns så tryggt och enkelt. Men lika snabbt brukar jag då påminna mig om att de troligtvis inte får uppleva känslan av att svänga in på grusvägen.

Känslan av att svänga in på grusvägen...

När jag kör min rutt norröver, hem till mina föräldrar i Östra Ämtervik, brukar jag allt som oftast åka via Kil. När jag lämnat Kil och passerat sockengränsen vid Bössviken svänger jag in på en grusväg som efter 15 minuters vindlande färd leder mig fram till mina föräldrars hus på Sandmon. 

Högersvängen in på grusvägen ger alltid en speciell känsla i magen. Känslan är svår att beskriva, men den signalerar lugn och trygghet - snart har jag kommit hem. Ju längre tid som hinner förflyta mellan hemresorna, desto starkare blir känslan.

Alla behöver en trygg plats

Trollhättan är också mitt hem, och en plats där jag trivs riktigt bra. Men när jag svänger in på grusvägen vid Bössviken känns det alltid som om jag är på väg mot mitt “riktiga hem”. Det är en ynnest att ha två platser som jag kan kalla för hem. De med liknande boendesituationer, såsom mina två systrar som bor i Uppsala respektive Stockholm, kan säkert förstå känslan.

Jag tror väldigt starkt på, och har märkt det av egna erfarenheter, att vi alla behöver en plats där vi kan känna trygghet.

Sköna associationer

Vad är det då som skapar den känslan när jag svänger in på grusvägen? Som med alla platser handlar det oftast om associationer. 

När jag kommer hem associerar jag det med den värme och kärlek som mina föräldrar har skänkt under min barndom, som de också fortsätter att skänka varje gång jag kommer hem (även om uppvaktningen också kan leda till att jag känner mig som 14 år igen). 

Det handlar också om associationer till de fria barndomsmiljöerna. Sommardagarna som spenderades på gräsmattan som jag kallade för “min fotbollsplan”, och all lek och aktiviteter på gården med de öppna ytorna med mina systrar och kompisar skapar en värme hos mig varje gång jag drömmer mig tillbaka. Sen handlar det också om stillheten.

Behöver stillhet

Jag tror starkt på att vi alla mår bra av att komma ifrån myllret av distraktioner som tenderar att ständigt pocka på vår verksamhet. Jag syftar både på distraktioner från våra tekniska attiraljer, och distraktioner från den fysiska miljön omkring oss. 

Vi behöver stillhet, och somliga behöver den mer än andra. Jag njuter bäst av stillhet genom att befinna mig i en miljö där naturen står i centrum. Att kunna gå utanför dörren och endast höra ljud från naturen känns som en gåva de gångerna jag väljer att vara helt närvarande i det. Att då kunna göra det på platsen som jag associerar till kärlek och värme gör Sandmon till en plats som jag är djupt tacksam över att alltid kunna kalla mitt hem.

Tyvärr har pandemiåret bidragit till färre besök till hemtrakterna i år, men när fotbollssäsongen är över i december kommer det återigen finnas möjligheter att åka norrut, och säkerligen kommer känslan när jag svänger in på grusvägen vara extra stark då.

/Simon Forslund