Arne ve körka
Hej jag heter Arne Persson. Mest känd som Arne ve körka.
Blev tillfrågad om att skriva på Sunnebloggen. Denna nymodighet, som jag egentligen inte alls är van vid, skall bli spännande. Jag har tänkt skriva om kultur och framförallt kyrkogårdskultur, men har även tänkt skriva lite om sagovärlden som jag levde i medan mina barn var små, plus lite annat smått och gott.
Lever en kyrkogård eller är den full av död, mörker och sorg. Självklart är kyrkogårdarna fyllda av sorg och längtan efter våra kära men även fyllda av ljus och minnen. För mig, som är yrkesskadad, lever en kyrkogård. Vad var det för människor som fick sin sista vila här? Vilka umbäranden och glädjepunkter har upptagit deras till tillvaro? Vad är deras historia? Någon måste berätta även om de minsta och obetydligaste.
Vad kan en gravplats berätta där ingen sten eller blomma finns? Jag vill börja idag med en gravplats berättelse som givit mig mycket glädje och goda tankar.
Sommaren 2002 kom det en fantastisk och trevlig kvinna i 50-årsåldern till mitt kontor. Hon var norska och presenterade sig som Randi Brelin Furu och frågade om jag visste var Nils Brelin ligger begraven.
I mitt bakhuvud fanns detta namn kvar efter en förfrågan om samma grav för 15 år sedan, och efter en kontroll visade jag platsen på sedvanligt sätt. Men den situation som uppstod och med den iver som Randi visade för att få klarhet i sina rötter gjorde att jag intresserade mig för att ge henne mer kött på benen så att säga.
Denna sommardag blev startskottet för en intensiv jakt på vem Nils Brelin var. Denne för mig anonyme man utan gravsten och blommor, endast vilande under grönklädd matta eller vitt vintrigt snötäcke.
I morgon berättar jag mer om Jakten på Nils Brelin.
Hälsningar Arne ve körka
Blev tillfrågad om att skriva på Sunnebloggen. Denna nymodighet, som jag egentligen inte alls är van vid, skall bli spännande. Jag har tänkt skriva om kultur och framförallt kyrkogårdskultur, men har även tänkt skriva lite om sagovärlden som jag levde i medan mina barn var små, plus lite annat smått och gott.
Lever en kyrkogård eller är den full av död, mörker och sorg. Självklart är kyrkogårdarna fyllda av sorg och längtan efter våra kära men även fyllda av ljus och minnen. För mig, som är yrkesskadad, lever en kyrkogård. Vad var det för människor som fick sin sista vila här? Vilka umbäranden och glädjepunkter har upptagit deras till tillvaro? Vad är deras historia? Någon måste berätta även om de minsta och obetydligaste.
Vad kan en gravplats berätta där ingen sten eller blomma finns? Jag vill börja idag med en gravplats berättelse som givit mig mycket glädje och goda tankar.
Sommaren 2002 kom det en fantastisk och trevlig kvinna i 50-årsåldern till mitt kontor. Hon var norska och presenterade sig som Randi Brelin Furu och frågade om jag visste var Nils Brelin ligger begraven.
I mitt bakhuvud fanns detta namn kvar efter en förfrågan om samma grav för 15 år sedan, och efter en kontroll visade jag platsen på sedvanligt sätt. Men den situation som uppstod och med den iver som Randi visade för att få klarhet i sina rötter gjorde att jag intresserade mig för att ge henne mer kött på benen så att säga.
Denna sommardag blev startskottet för en intensiv jakt på vem Nils Brelin var. Denne för mig anonyme man utan gravsten och blommor, endast vilande under grönklädd matta eller vitt vintrigt snötäcke.
I morgon berättar jag mer om Jakten på Nils Brelin.
Hälsningar Arne ve körka
Kommentarer
fortsättningen... ärade broder