Drivkraft på drift
Vila i frid du kära Opel Astra. Timmen innan besiktigades du med endast några små anmärkningar. Diskreta och välmenande. Men så var det ju den där motorn med det konstiga ljudet...
Lilla söta Astra. Nu är jag billös, du är själlös (vill inbilla mig att jag kan ses som din själ...) Godnatt! Njut av friden efter din hjärtattack (=motorn som fick ett hastigt slut).
I morse på väg till jobbet slängde jag mig som vanligt in i bilen, accelererade mjukt genom Västra Ämtervik, körde några meter på E45:an innan jag svängde av mot Fryksdalshöjden och vidare mot en arbetsdag i Arvika. Samtidigt som jag körde var jag i tankarna helt fokuserad på skrivandet av morgondagens blogg på tema ”drivkraft”.
”Drivkraft” är ett vackert ord med både djup, mening och innehåll. Det är kraftfullt, för i själva ordet finns en dold verklighet. Dold för den omedvetne, men lockande för den nyfikne. Om man vet vad som driver en så vet man också vad som styr ens verklighet.
Att ha missnöjet som drivkraft är varken särskilt konstruktivt eller upplyftande. Att ständigt gå omkring och vara missnöjd ger någon slags legitimitet åt att både stå vid sidan om, att inte delta och samtidigt vara någon slags Besser-wisser och den som vet allt: ”Nej, det blir inte bra det där”, ”Men, herregud! Hur kan de göra så?”, ”Jag fattar ingenting!”, ”Typiskt svenskt”, ”Ha, det visste man ju! De lyssnar aldrig”.
Ofta står en sådan person avvaktande vid sidan om, kan sucka uppgivet eller småskratta ironiskt. Men den kan lika gärna sitta missnöjd mitt i sällskapet och söker möta andra med missnöje i blicken. Ett typiskt karaktärsdrag är att vara helt tyst under samtalet /mötet, men uttrycka sina (förstås missnöjda) åsikter efteråt.
Jag menar inte att man inte får vara missnöjd, för det får man och det är djupt mänskligt. Det jag talar om här är att ha missnöjet som drivkraft och livshållning. Befinner man sig där som en konstant position så bör man ta sig en funderare.
Jag har lagt märke till att andelen missnöjesdrivna personer ökar markant mellan 40 och 50 år. Vad beror det på? Är det en växande känsla av maktlöshet som gör sig gällande med stigande ålder? Eller är folk helt enkelt lata? En person med missnöjet som drivkraft tar inte tag i saker. Den ser sig som ett offer för omständigheter och nöjer sig med att vara just... missnöjd.
Drivkraft - rätt använd och tydligt fokuserad kan den försätta berg och bokstavligen förändra världshistorien. I musikstycket Kiev beskriver jag krafterna bakom den orange revolutionen 2004 i Ukraina (blogg.hoppemusik.se kategori ”Kiev”). En av satserna heter just Drivkraft.
Nu är det kväll. Min vackra Opel Astra som jag susade över Fryksdalshöjden med så sent som i morse hade en fin drivkraft i alla sina cylindrar och förde oss ständigt mot nya mål. Nu står hon stel och orörlig på bilreparatörens backe, och det är dags för mig att söka en ny kompis att färdas med på vägarna.
/Micaela
Lilla söta Astra. Nu är jag billös, du är själlös (vill inbilla mig att jag kan ses som din själ...) Godnatt! Njut av friden efter din hjärtattack (=motorn som fick ett hastigt slut).
 |
| Det enda fotot jag hittat med min Opel Astra. Se hur bakljusen glöder i sensommarkvällen till vänster i bilden. |
I morse på väg till jobbet slängde jag mig som vanligt in i bilen, accelererade mjukt genom Västra Ämtervik, körde några meter på E45:an innan jag svängde av mot Fryksdalshöjden och vidare mot en arbetsdag i Arvika. Samtidigt som jag körde var jag i tankarna helt fokuserad på skrivandet av morgondagens blogg på tema ”drivkraft”.
”Drivkraft” är ett vackert ord med både djup, mening och innehåll. Det är kraftfullt, för i själva ordet finns en dold verklighet. Dold för den omedvetne, men lockande för den nyfikne. Om man vet vad som driver en så vet man också vad som styr ens verklighet.
Att ha missnöjet som drivkraft är varken särskilt konstruktivt eller upplyftande. Att ständigt gå omkring och vara missnöjd ger någon slags legitimitet åt att både stå vid sidan om, att inte delta och samtidigt vara någon slags Besser-wisser och den som vet allt: ”Nej, det blir inte bra det där”, ”Men, herregud! Hur kan de göra så?”, ”Jag fattar ingenting!”, ”Typiskt svenskt”, ”Ha, det visste man ju! De lyssnar aldrig”.
Ofta står en sådan person avvaktande vid sidan om, kan sucka uppgivet eller småskratta ironiskt. Men den kan lika gärna sitta missnöjd mitt i sällskapet och söker möta andra med missnöje i blicken. Ett typiskt karaktärsdrag är att vara helt tyst under samtalet /mötet, men uttrycka sina (förstås missnöjda) åsikter efteråt.
Jag menar inte att man inte får vara missnöjd, för det får man och det är djupt mänskligt. Det jag talar om här är att ha missnöjet som drivkraft och livshållning. Befinner man sig där som en konstant position så bör man ta sig en funderare.
Jag har lagt märke till att andelen missnöjesdrivna personer ökar markant mellan 40 och 50 år. Vad beror det på? Är det en växande känsla av maktlöshet som gör sig gällande med stigande ålder? Eller är folk helt enkelt lata? En person med missnöjet som drivkraft tar inte tag i saker. Den ser sig som ett offer för omständigheter och nöjer sig med att vara just... missnöjd.
Drivkraft - rätt använd och tydligt fokuserad kan den försätta berg och bokstavligen förändra världshistorien. I musikstycket Kiev beskriver jag krafterna bakom den orange revolutionen 2004 i Ukraina (blogg.hoppemusik.se kategori ”Kiev”). En av satserna heter just Drivkraft.
Nu är det kväll. Min vackra Opel Astra som jag susade över Fryksdalshöjden med så sent som i morse hade en fin drivkraft i alla sina cylindrar och förde oss ständigt mot nya mål. Nu står hon stel och orörlig på bilreparatörens backe, och det är dags för mig att söka en ny kompis att färdas med på vägarna.
/Micaela
Kommentarer