Sunnepatriot på vift
Hej Sunne!
Jag är en utflyttad sunning och därmed en Sunnepatriot. Jag är inte ens en äkta sunning. Tre generationer i bygden har jag förstått att man ska kunna stoltsera med för att få kalla sig äkta – och jag har inte ens en generation - men i själ och hjärta är jag det lik förbannat. Jag talar stolt om min uppväxt på Nedre Leran, om buggkurser, raggarbilar och Fryksdalsdansen.
Jag lämnade Sunne 1999, för att resa, jobba, växa upp, gå på nitar och bo utomlands i några år. Främst uppehåll jag mig i Kalifornien, Spanien och Österrike. Av en slump hamnade jag i Stockholm när jag sökte in på en journalistutbildning.
Planen var att knipa min examen och sedan snabbt som attan lämna landet för att bosätta mig utomlands igen. Men under de tre åren som utbildningen varade, så hann jag tänka om, skaffa vänner, min första bostadsrätt och upptäcka tjusningen med att ha ett hem. Sverige är ju ändå utomlands för de allra flesta världsmedborgare, så jag bestämde att det får vara det för mig också.
Utbildningen gav mig bland annat sommarjobb på Fryksdalsbygden där jag skrev några av mina roligaste reportage. Bland annat skrev jag passionerat om VM i hästskovarpa, förtvivlat oinsatt om dragspelsstämma i Gräsmark men det uppdrag som kändes märkligast var när jag skulle rapportera från något slags kommunalt möte.
Mötet hölls i en aula på Allégården och i pausen serverades smörgåstårta. Jag klev in och slog mig ner på en stol och försökte smälta in. Det gick inte. Jag blev upptäckt och ledd längt fram, till ett långbord mitt framför scenen där man skrivit med tusch på ett A3-papper: PRESS.
Det var inget pressuppbåd att tala om. Hela presskåren representerades faktisk bara av mig. Så medan alla andra satt och trängdes i sina stolsrader så satt jag längt fram med mitt spatiösa bord och kände mig oförtjänt viktig.
Efter Fryksdalsbygden gick min journalistiska karriär via tv-produktion och radiofestivaler till skvallerpress för att sedan landa i resejournalistiken och som chefredaktör på resetidningen Escape. Det passar mig alldeles utmärkt. Med en pappa som är elfte generationens sjökapten inbillar jag mig att jag har resandet i blodet och att kunna kombinera intresse med jobb är en ynnest. Idag jobbar jag som redaktionschef för resemagasinet Vagabond.
Att vara icke-stockholmare i Stockholm är något som jag aldrig slutat att reflektera över och det är de tankarna som jag tänkte dela med mig av under de närmaste två veckorna.
Må väl!
/Kajsa Beausang
Jag är en utflyttad sunning och därmed en Sunnepatriot. Jag är inte ens en äkta sunning. Tre generationer i bygden har jag förstått att man ska kunna stoltsera med för att få kalla sig äkta – och jag har inte ens en generation - men i själ och hjärta är jag det lik förbannat. Jag talar stolt om min uppväxt på Nedre Leran, om buggkurser, raggarbilar och Fryksdalsdansen.
Jag lämnade Sunne 1999, för att resa, jobba, växa upp, gå på nitar och bo utomlands i några år. Främst uppehåll jag mig i Kalifornien, Spanien och Österrike. Av en slump hamnade jag i Stockholm när jag sökte in på en journalistutbildning.
Planen var att knipa min examen och sedan snabbt som attan lämna landet för att bosätta mig utomlands igen. Men under de tre åren som utbildningen varade, så hann jag tänka om, skaffa vänner, min första bostadsrätt och upptäcka tjusningen med att ha ett hem. Sverige är ju ändå utomlands för de allra flesta världsmedborgare, så jag bestämde att det får vara det för mig också.
Utbildningen gav mig bland annat sommarjobb på Fryksdalsbygden där jag skrev några av mina roligaste reportage. Bland annat skrev jag passionerat om VM i hästskovarpa, förtvivlat oinsatt om dragspelsstämma i Gräsmark men det uppdrag som kändes märkligast var när jag skulle rapportera från något slags kommunalt möte.
Mötet hölls i en aula på Allégården och i pausen serverades smörgåstårta. Jag klev in och slog mig ner på en stol och försökte smälta in. Det gick inte. Jag blev upptäckt och ledd längt fram, till ett långbord mitt framför scenen där man skrivit med tusch på ett A3-papper: PRESS.
Det var inget pressuppbåd att tala om. Hela presskåren representerades faktisk bara av mig. Så medan alla andra satt och trängdes i sina stolsrader så satt jag längt fram med mitt spatiösa bord och kände mig oförtjänt viktig.
Kajsa Beausang |
Att vara icke-stockholmare i Stockholm är något som jag aldrig slutat att reflektera över och det är de tankarna som jag tänkte dela med mig av under de närmaste två veckorna.
Må väl!
/Kajsa Beausang
Kommentarer
Jag vet allt om alla hemligheter som döljs i Sunne - och förstås dina bästa sommartips inför en sommar i Värmland.