Det är kul att ha något att göra!

Tack för mig

Jag vet inte riktigt mer vad jag skriva om mig själv. Men jag kan ju faktiskt skriva lite om basketen.

Jag började spela basket, ja jag måste ha varit runt 7-8 år eller nåt, och det börjad med att jag följde med min lillebror en dag på en basketträning, men det var liksom mer bollskola eller vad man nu säger.

Jag blev mer intresserad av basketen än min lillebror och jag var med på några träningar innan jag fick reda på att jag kunde börja i ett tjejlag i ungefär min ålder. Så jag började träna med dom och det bara flöt på!

Det blev turneringar till Eskilstuna där det gick sådär båda gångerna, men det var sjukt kul och jag åkte också iväg på väldigt många läger som innebar mycket träning. Jag minns att en dag så skulle vi gå upp runt 6 på morgonen för att sedan efter frukosten köra ett träningspass. Och fy fasen, den tränaren alltså!

När jag kom hit så fanns det inte ett basketlag för min ålder, men däremot så fick jag börja träna med damerna här i Sunne. Det var riktigt svårt i början, men nu känns det helt ok. Visst är dom mycket bättre än mig, men jag har liksom lärt mig mycket nu som är i deras nivå!

Det blev mycket åka när vi skulle till matcher. Det var liksom ända bort i Falun och Örebro. Men det var kul att åka på lite upptäcktsfärder. Jag gjorde ungefär bara 10 poäng på den säsongen, men hallå, dom var liksom från 4-10 år äldre än mig!

Nu har vi fixat ett lag för 99-98 kan man säga fast vi har 97 och 00 i laget också. Man kan ju säga att jag är en av dom som kan basket mest, inte för att vara taskig för det finns jätteduktiga tjejer som har blivit bättre och bättre efter träningarna. Jag tränar nu basket 3 gånger i veckan och sen har jag ju fotboll 2 gånger i veckan också. Det är kul att ha någonting att göra.

Jag vet inte vad jag mer ska berätta och jag är jätteledsen att jag inte har skrivit varje dag, men jag har ju liksom skola och träningar, men ni har i alla fall fått några inlägg från mig. Jag hoppas att ni har tyckt det varit kul att jag skrivit här dom två senaste veckorna och jag hoppas vi hörs någon gång igen!

Kram Alicia Emilsson