Och så började jag hotellivet
… och där var det, det stora huset. Inte långt från fisktorget och jättenära Gavleån, huset som jag mindes som 6-åring när jag var där i den stora festsalen på julgransplundring med min far. Nu var det inte precis någon julgransplundring som gjorde att jag klev in genom hotell Baltics mäktiga dörr, utan nu skulle jag börja arbeta där som konferensvärdinna. Vad det innebar skulle snart visa sig, för nu började den bästa utbildning jag varit med om.
SARA. Sveriges allmänna restaurang AB, hade i sin familj ett antal hotell med restauranger och symbolen för SARA var kåsan, kännetecknet för gästfrihet.
Vartefter tiderna förändrade och alkoholkonsumtionen med den, konverterades många av dessa s.k. bakfickor till konferenslokaler. I samma veva passade man på att effektivisera användandet av hotellens stora festvåningar genom skaffa konferensmöbler, mobila skrivtavlor samt övriga hjälpmedel som efterfrågades av konferensköparna…
se till att lokalen var utrustad enligt önskemål, att serveringspersonalen var informerad att dom skulle få kaffegäster på förmiddagen och eftermiddagen tillika att dom skulle ha lunch och ibland även middag, om de var här på helpension. Sen skulle vi ta emot gästerna när dom kom och slutligen skicka en faktura... och så en dag tröttnade serveringspersonalen på att servera kaffe…”vi är inga kaffetanter… ” och överlät det hela till oss.
Självklart slutade jag med att sälja in wienerbröd och bullar, nej det fick bli smörgåsar av allehanda slag, för krögarn lovade att jag skulle få slå in försäljningen på kassans nyckel, och serveringsavgiften på kaffe med allehanda delikatesser var betydligt högre än den med en bulle… Och kassans nyckel den registrerade inte serveringsavgiften… ajajaj. Men glädjen blev inte speciell långvarig, för när servisens fick nys om tilltaget blev de hastigt och lustigt intresserade av att vara kaffetanter. Tänk hur det kan bli…
Men ack så roligt och lärorikt. Jag rotade runt på varenda avdelning utom i grovdisken och allt var bara så roligt men till slut fick jag säga ifrån. Det här duger inte, jag måste ha en mer regelbunden arbetstid med tanke på mina barn. Krögarn grävde i sina lådor, fick fram mina betyg, läste en stund och sa sedan… ”du får ta hand om kontoret för damen som är där nu går i pension… ”
Den stackaren hade det inte lätt, festade för mycket och lånade i spritkällaren, och inte nog med det så var hans ekonomi så kass att han lånade ur min kassa, vilket var absolut förbjudet för en tjänsteman att göra. Till slut gick det inte längre, jag ringde till internrevisionen på SARA, dom kom och han fick gå…
Och helt plötsligt satt jag där på det fina hotellet i Gävle som tillförordnad chef. Inte illa tyckte jag till den dagen då det dök upp en gosse från Stockholm, en f.d. chef på ett hotell, nu pensionerad. Han kom in till mig på kontoret och säger följande: ”himla synd att du inta är man, för då hade jobbet varit ditt…” Jag blev bara så förbannad, fick ett tips om att dom sökte en kontorskassörska på Grand i Falun, jag sa upp mig, fixade boende, tog med mig mina änglar och flyttade.
…och sen gick det undan. Nu blir det paus rast vila tills i morgon när min historia fortsätter…
tjingeling
/Kristina
 | |
|
SARA. Sveriges allmänna restaurang AB, hade i sin familj ett antal hotell med restauranger och symbolen för SARA var kåsan, kännetecknet för gästfrihet.
Vartefter tiderna förändrade och alkoholkonsumtionen med den, konverterades många av dessa s.k. bakfickor till konferenslokaler. I samma veva passade man på att effektivisera användandet av hotellens stora festvåningar genom skaffa konferensmöbler, mobila skrivtavlor samt övriga hjälpmedel som efterfrågades av konferensköparna…
När detta var klart skulle det marknadsföras
När detta var klart skulle det marknadsföras och då gällde det att vara kostnadseffektiv… Dom anställde konferensvärdinnor som hade till uppgift att kontakta företag att sälja in konferenser,se till att lokalen var utrustad enligt önskemål, att serveringspersonalen var informerad att dom skulle få kaffegäster på förmiddagen och eftermiddagen tillika att dom skulle ha lunch och ibland även middag, om de var här på helpension. Sen skulle vi ta emot gästerna när dom kom och slutligen skicka en faktura... och så en dag tröttnade serveringspersonalen på att servera kaffe…”vi är inga kaffetanter… ” och överlät det hela till oss.
Självklart slutade jag med att sälja in wienerbröd och bullar, nej det fick bli smörgåsar av allehanda slag, för krögarn lovade att jag skulle få slå in försäljningen på kassans nyckel, och serveringsavgiften på kaffe med allehanda delikatesser var betydligt högre än den med en bulle… Och kassans nyckel den registrerade inte serveringsavgiften… ajajaj. Men glädjen blev inte speciell långvarig, för när servisens fick nys om tilltaget blev de hastigt och lustigt intresserade av att vara kaffetanter. Tänk hur det kan bli…
Det var inget glamoröst arbete som det är idag
Många av mina vänner var förundrade över hur jag kunde börja inom hotell- och restaurang. Många av kockarna hade alkoholproblem så köksspriten fick låsas in i spritkassan och köket styrdes med järnhand oftast av köksmästare med tyskt ursprung, och spritkassörskan hade som uppgift att mäta in sin egen lön…Men ack så roligt och lärorikt. Jag rotade runt på varenda avdelning utom i grovdisken och allt var bara så roligt men till slut fick jag säga ifrån. Det här duger inte, jag måste ha en mer regelbunden arbetstid med tanke på mina barn. Krögarn grävde i sina lådor, fick fram mina betyg, läste en stund och sa sedan… ”du får ta hand om kontoret för damen som är där nu går i pension… ”
Och så började det nya kapitlet i mitt liv, kontorskassörska, räkna löner, kontera fakturor och skicka dom till huvudkontoret, ta hand om dagskassor och banka pengarna, sköta inventeringar varje månadsskifte och redovisa allt via rapporter till HK. Krögarn som anställt mig slutade och en ny kom.
Den stackaren hade det inte lätt, festade för mycket och lånade i spritkällaren, och inte nog med det så var hans ekonomi så kass att han lånade ur min kassa, vilket var absolut förbjudet för en tjänsteman att göra. Till slut gick det inte längre, jag ringde till internrevisionen på SARA, dom kom och han fick gå…
Och helt plötsligt satt jag där på det fina hotellet i Gävle som tillförordnad chef. Inte illa tyckte jag till den dagen då det dök upp en gosse från Stockholm, en f.d. chef på ett hotell, nu pensionerad. Han kom in till mig på kontoret och säger följande: ”himla synd att du inta är man, för då hade jobbet varit ditt…” Jag blev bara så förbannad, fick ett tips om att dom sökte en kontorskassörska på Grand i Falun, jag sa upp mig, fixade boende, tog med mig mina änglar och flyttade.
…och sen gick det undan. Nu blir det paus rast vila tills i morgon när min historia fortsätter…
tjingeling
/Kristina
Kommentarer