Översättare och tolk
Det finns en skillnad mellan att tolka och att översätta, något man kanske inte tänker på i allmänhet. När man tolkar sker detta omedelbart. Man har kontakt med minst två människor och återger till den ene i ord vad den andre sagt, så att själva budskapet når fram. För att sedan lyssna in, tolka svaret och bolla det tillbaka igen så troget som möjligt.
Andra hjälpmedel än själva språket finns med, som gester, tonfall, blickar.
Man ska både vara synlig och tydlig, samtidigt som man också ska vara lite osynlig, stå i skymundan, så att själva interaktionen sker mellan dem som inte förstår varandra utan ens hjälp.
Jag är inte utbildad tolk, men flera gånger agerade jag som en och det var rätt spännande. Det innebar en naturlig och direkt inblick både i tolkars och journalisters arbete och liv.
Norska journalister i pedofilers spår
När Rumänien stod på nyhetskartan blev jag uppringd och tillfrågad.
En gång kom ett par reportrar från Bergen i Norge. Det som föranledde deras besök var en pedofilhärva där en norsk polis hade blivit ertappad med en minderårig kille och i vars dator man hade funnit ett helt internationellt pedofilnätverk.
Spåren ledde så småningom till Mamaia och Constanța vid Svarta havet där de flesta offer kom ifrån.
Vi intervjuade advokater, poliser, föräldrar till barnen och boende i staden. Pojkarna var tatarer och deras mammor och pappor kom gråtande ut från polishuset där de hade fått titta på komprometterande bilder föreställande deras barn som mycket, mycket unga pojkar.
Då funderade jag över det etiska i att störa dessa lidande människor med en massa frågor, något jag måste ha verbaliserat, eftersom den norske journalisten plötsligt gav sig och slutade insistera på att få höra deras åsikter. Vad de kände och tyckte stod skrivet i deras förtvivlade ansikten.
En rumänsk reporter och journalist från staden fick nys om oss tre, norrmännen och mig. Hon bjöd på god lunch och under tiden vi åt och drack frågade hon ut sina norska kollegor. Nästa dag fanns ett helt uppslag i tidningen Evenimentul Zilei, med bild på oss tre. Hon återgav i pressen deras undersökning och här kan man läsa hennes reportage: CONSTANŢA: Pedofilul norvegian era poliţist – Evenimentul Zilei (evz.ro). Norrmännen skrattade beundrande åt hennes ”fräckhet”. Hon fick ju ett scoop – nästan alldeles gratis!
En gång kom ett par reportrar från Bergen i Norge. Det som föranledde deras besök var en pedofilhärva där en norsk polis hade blivit ertappad med en minderårig kille och i vars dator man hade funnit ett helt internationellt pedofilnätverk.
Spåren ledde så småningom till Mamaia och Constanța vid Svarta havet där de flesta offer kom ifrån.
Vi intervjuade advokater, poliser, föräldrar till barnen och boende i staden. Pojkarna var tatarer och deras mammor och pappor kom gråtande ut från polishuset där de hade fått titta på komprometterande bilder föreställande deras barn som mycket, mycket unga pojkar.
Då funderade jag över det etiska i att störa dessa lidande människor med en massa frågor, något jag måste ha verbaliserat, eftersom den norske journalisten plötsligt gav sig och slutade insistera på att få höra deras åsikter. Vad de kände och tyckte stod skrivet i deras förtvivlade ansikten.
En rumänsk reporter och journalist från staden fick nys om oss tre, norrmännen och mig. Hon bjöd på god lunch och under tiden vi åt och drack frågade hon ut sina norska kollegor. Nästa dag fanns ett helt uppslag i tidningen Evenimentul Zilei, med bild på oss tre. Hon återgav i pressen deras undersökning och här kan man läsa hennes reportage: CONSTANŢA: Pedofilul norvegian era poliţist – Evenimentul Zilei (evz.ro). Norrmännen skrattade beundrande åt hennes ”fräckhet”. Hon fick ju ett scoop – nästan alldeles gratis!
Nobelpristagare i litteratur
När den rumänsk-tyska författaren Hertha Müller erhöll nobelpriset i litteratur 2009 kom en annan journalist, från DN. Vi flög tillsammans från Bukarest till Timișoara i sydvästra Rumänien (i regionen Banatet) och åkte vidare i bil till den lilla byn Nițchidorf, nobelpristagarens hemby. Där hade de inte långt tidigare fått ett fungerande avloppssystem, eller om det kanske var elektricitet? I övrigt var det en genuin by från forna dar.
Det var som att katapulteras till en annan, förgången tid, där häst och vagn, grisar, höns och tuppar på gårdarna, dammiga grusvägar där gäss vandrade omkring och människor arbetade ute på fälten hörde till vardagssynen.
Folket i byn, varav några tillhörde den tyska minoriteten schwaberna, var inte alls intresserat av att berätta om lilla Hertha som skolelev. De var rädda och ville inte stöta sig med författarinnan eller hennes släkt.
Innan DN:s journalist kom hade hon bett mig gå ut på stan i Bukarest och fråga efter folks åsikter om denna ärofyllda stund med nobelpris i litteratur för en rumänskfödd författare. Jag upptäckte då något som vi, jag och min man, ofta hade noterat under våra lektioner på fakulteten. Att det var svårt för många att säga sin mening, även om de säkert hade en personlig uppfattning. De svar jag fick lät ungefär: ”Det kan jag inte uttala mig om, jag är ingen litteraturvetare. Fråga dem!”
Detta var något vi också reagerade på när barnen gick i skolan. De förväntades inte så ofta ha en personlig åsikt om saker och ting utan det som var väsentligt var att återge något experterna hade kommit fram till (gärna ordagrant).
Det var som att katapulteras till en annan, förgången tid, där häst och vagn, grisar, höns och tuppar på gårdarna, dammiga grusvägar där gäss vandrade omkring och människor arbetade ute på fälten hörde till vardagssynen.
Folket i byn, varav några tillhörde den tyska minoriteten schwaberna, var inte alls intresserat av att berätta om lilla Hertha som skolelev. De var rädda och ville inte stöta sig med författarinnan eller hennes släkt.
Innan DN:s journalist kom hade hon bett mig gå ut på stan i Bukarest och fråga efter folks åsikter om denna ärofyllda stund med nobelpris i litteratur för en rumänskfödd författare. Jag upptäckte då något som vi, jag och min man, ofta hade noterat under våra lektioner på fakulteten. Att det var svårt för många att säga sin mening, även om de säkert hade en personlig uppfattning. De svar jag fick lät ungefär: ”Det kan jag inte uttala mig om, jag är ingen litteraturvetare. Fråga dem!”
Detta var något vi också reagerade på när barnen gick i skolan. De förväntades inte så ofta ha en personlig åsikt om saker och ting utan det som var väsentligt var att återge något experterna hade kommit fram till (gärna ordagrant).
 |
Malu vânăt vid floden Argeș. |
 |
Ett hus i byn Malu vânăt (”Den lila
stranden”). |
Romer
Vid två tillfällen tolkade jag åt journalister som gjorde reportage om tiggare från Rumänien som de träffat på i Sverige. Vi åkte till byn Malu Vânăt utanför staden Pitești.
Det var stor fattigdom som kom oss till mötes, och ett misstroende mot systemet och de styrande.
Deras fallfärdiga hus var ombonade inuti men vatten och avlopp fanns inte. De ägde inte ens marken där deras hus upprättats.
Borgmästaren intygade att han hade erbjudit dem att köpa tomterna för en billig peng, romerna påstod emellertid att det bara var tomma ord och att han egentligen bara ville pumpa dem på alla deras tillgångar. För egen vinning.
Men reportaget räddade ett liv! Kvinnan journalisterna hade följt led av skrumplever och riskerade dö utan en transplantation. Jag påstår i dag att det inte bara var reportrarna som räddade henne, utan även jag, som lyckades charma den vakt som ledde oss raka vägen till sjukhusdirektören. Det var han som ordnade med rangordningen i kön för operationer och transplantationer. Kort därpå lades hon in och i dag är vi vänner på fb.
Det var stor fattigdom som kom oss till mötes, och ett misstroende mot systemet och de styrande.
Deras fallfärdiga hus var ombonade inuti men vatten och avlopp fanns inte. De ägde inte ens marken där deras hus upprättats.
Borgmästaren intygade att han hade erbjudit dem att köpa tomterna för en billig peng, romerna påstod emellertid att det bara var tomma ord och att han egentligen bara ville pumpa dem på alla deras tillgångar. För egen vinning.
Men reportaget räddade ett liv! Kvinnan journalisterna hade följt led av skrumplever och riskerade dö utan en transplantation. Jag påstår i dag att det inte bara var reportrarna som räddade henne, utan även jag, som lyckades charma den vakt som ledde oss raka vägen till sjukhusdirektören. Det var han som ordnade med rangordningen i kön för operationer och transplantationer. Kort därpå lades hon in och i dag är vi vänner på fb.
En gång utanför Caru cu Bere – en anrik restaurang och turistattraktion nummer ett i Bukarest – hörde jag ett svenskt par uttala sig om tiggande romer.
De hade superkoll. På allt. Exempelvis att alla romer egentligen var stormrika och att deras fattigdom endast var ett skådespel. I själva verket bodde de alla i palats!
Och visst finns det också romska skrytbyggen i Rumänien.
De hade superkoll. På allt. Exempelvis att alla romer egentligen var stormrika och att deras fattigdom endast var ett skådespel. I själva verket bodde de alla i palats!
Och visst finns det också romska skrytbyggen i Rumänien.
 |
| Andra romska hus |
Problemen är så mycket djupare och mer komplexa än så. Korruptionen är ett, ett annat tycks vara det faktum att romer ses och behandlas som en enhetlig grupp. Kvinnan med levertransplantationen viskade till mig vid busshållplatsen där en grupp kvinnor stod och skrek och skällde på oss: ”Vi är inga tjuvar, utan ett ärbart folk, vi är kvastbindare. Det är de där, tennslagarna, som är tjuvar och banditer.” Att definiera sig som en hantverksgrupp, där hantverket i fråga inte torde ge tillräcklig avkastning för ett värdigt liv i vår tid, säger också något om den arkaiska syn de ofta har, vilket nog lär försvåra integrationen i ett modernt samhälle.
Dottern till exempel, en ung kvinna med stora vackra rådjursögon, valde att hoppa av gymnasiet, trots höga betyg och goda framtidsutsikter. Hon hade träffat en kille, en taxichaufför. Vi pratade på telefon. Jag frågade henne om hon kanske var rädd för att överglänsa sin blivande man genom sin utbildning varpå hon svarade att så var nog fallet, även om hon själv aldrig skänkt denna idé en tanke. Hennes liv bestod nu i att skaffa barn och ordna ett hem åt sin man och sin kommande barnkull. Hon var sjutton år och gravid.
Sedan finns det romer som är mycket välutbildade och har gått en annan väg, mot fullständig integration i samhället. Några av dem bryter då helt med sitt ursprung, det fick vi exempelvis berättat för oss av en taxichaufför tillhörande denna kategori. Han talade inte gott om sitt släktskap.
Dottern till exempel, en ung kvinna med stora vackra rådjursögon, valde att hoppa av gymnasiet, trots höga betyg och goda framtidsutsikter. Hon hade träffat en kille, en taxichaufför. Vi pratade på telefon. Jag frågade henne om hon kanske var rädd för att överglänsa sin blivande man genom sin utbildning varpå hon svarade att så var nog fallet, även om hon själv aldrig skänkt denna idé en tanke. Hennes liv bestod nu i att skaffa barn och ordna ett hem åt sin man och sin kommande barnkull. Hon var sjutton år och gravid.
Sedan finns det romer som är mycket välutbildade och har gått en annan väg, mot fullständig integration i samhället. Några av dem bryter då helt med sitt ursprung, det fick vi exempelvis berättat för oss av en taxichaufför tillhörande denna kategori. Han talade inte gott om sitt släktskap.
 |
I goda vänners lag (Vasile och Mioara Colțea) |
Översättare - texter som byter språkdräkt
Jag har arbetat som översättare i över 20 år och översatt allt från tekniska handböcker, resebroschyrer, Audi-kataloger, EU-texter och trademarks till skönlitteratur. Ett stundom sabla långtråkigt, och stundom mycket kreativt arbete. Men vilken text som helst kan få en att reflektera!
Många varumärken jag översatte under sommaren och hösten 2020 handlade om desinfektionsmedel, munskydd, skyddshandskar o.d.; nu handlar de om spelnöjen framför datorn i virtuella verkligheter. Det som efterfrågas speglar den tid vi lever i.
Många varumärken jag översatte under sommaren och hösten 2020 handlade om desinfektionsmedel, munskydd, skyddshandskar o.d.; nu handlar de om spelnöjen framför datorn i virtuella verkligheter. Det som efterfrågas speglar den tid vi lever i.
Som översättare arbetar man utan blickar, gester och andra interaktiva medel.
Det är ett ensamt jobb med ordböcker och ett evigt sökande efter de rätta nyanserna, de adekvata orden, begreppen. Ibland innebär det ett vridande och vändande på ord och meningsbyggnad för att få till en läsvänlig, givande text där det unika hos författaren och själva budskapet, med samma stil och nyanser, också kommer fram. Och hur man gör med kulturella egenheter och fenomen finns det egentligen inget enhetligt svar på; ibland kan man sätta dit en förklarande fotnot, ibland kanske man låter det bli upp till läsaren att kasta sig in i det okända och acceptera det nya, främmande utan några förklaringar.
Ett direkt insupande av en annan kultur via skriftspråket.
Jag brukar se det som ett avklädande för att nå fram till själva djupet, det bultande hjärtat, melodin i en text. Sedan gäller det att sätta på nya kläder utan att förlora kärnan, en ny språkdräkt som halvt om halvt förtäcker, låter ana och tar fram på samma gång.
Det är ett ensamt jobb med ordböcker och ett evigt sökande efter de rätta nyanserna, de adekvata orden, begreppen. Ibland innebär det ett vridande och vändande på ord och meningsbyggnad för att få till en läsvänlig, givande text där det unika hos författaren och själva budskapet, med samma stil och nyanser, också kommer fram. Och hur man gör med kulturella egenheter och fenomen finns det egentligen inget enhetligt svar på; ibland kan man sätta dit en förklarande fotnot, ibland kanske man låter det bli upp till läsaren att kasta sig in i det okända och acceptera det nya, främmande utan några förklaringar.
Ett direkt insupande av en annan kultur via skriftspråket.
Jag brukar se det som ett avklädande för att nå fram till själva djupet, det bultande hjärtat, melodin i en text. Sedan gäller det att sätta på nya kläder utan att förlora kärnan, en ny språkdräkt som halvt om halvt förtäcker, låter ana och tar fram på samma gång.
 |
Ett av mina översättningsprojekt från
rumänska till svenska. |
Skillnaden mellan dessa båda sysselsättningar jag pratat om här skulle kunna sammanfattas med hjälp av den gamla latinska sentensen:
"verba volant, littera scripta manet – orden förflyger, det skrivna består"
Det kan kännas otäckt att lämna ifrån sig en text, den blir ju kvar! Av samma anledning är det också lite småläskigt att blogga. Vill gömma mig … Varför inte i en höhässja utanför Râșnov?!
 |
| En höhässja utanför Râșnov |
Kommentarer