Till skogen

För några veckor sedan hörde jag ett program på P1, som tog upp denna trend med att lämna staden och flytta ut på landsbygden (igen). Tror det var en Therese som uttalade sig, en kvinna i 30-årsåldern som hade växt upp i Sunne, lämnat obygden för ett liv i storstaden Stockholm, men nu hade flyttat tillbaka med sin nyskapade familj. Hon pratade om det här med att få barn. Att man förändras. Att man vill att barnen ska få den uppväxt nära naturen som man själv haft. Så kände jag med, 2005. Då lämnade vi universitetsstaden Lund och bosatte oss i ett torp från 1870 mitt ute i skogen, 10 km från Sunne. Vi isolerade huset med snö uppmed ytterväggarna under den långa, vita och tysta vintern. Sommaren ruskade liv i alla knott och mygg och våra barn lekte i träden, mossan och gräset. Vi plockade svamp, lingon och blåbär, såg lodjur, harar, grävlingar, ugglor, rådjur, älgar och en varg.

Utsikt från torpet ”Botten”. Tossebergsklätten i blått

 

I skogen blir man ett med sig själv. Och med naturen, såsom jag tyckte mig ha varit i barndomen. Man blev plötsligt intresserad av temperaturer, vattnets kvalitet, vinterns hugskott (jo, årstiderna blev väsen!) och vårens både fröjder och stundom fjuttiga eländen med tjälen som går ur marken och insekter eller insikter som vaknar till liv.  

Flytjärn

Hösten 2006 fick min man ett jobb som lektor i svenska vid universitetet i Bukarest. Vi tog vår lilla bil, packade den full och gav oss i väg på ett äventyr vi trodde skulle vara i ett eller två år. Det blev tretton.  

Farväl, skogen!

Från skogen till staden och tillbaka igen

Att leva omväxlande i två helt skilda världar, i flera olika språk, kulturer, olika mentaliteter. Då stannar tiden, eller snarare känns den oändlig.

 

Torpet i skogen

 

Utsikt från vår lägenhet på plan 7 i Bukarest

Deckardrottningen ...

Gräset byttes mot asfalt; tallar och granar mot höghus; utsikten mot berg och dalar mot gatlampor, kyrkor och museer; grusvägen mot boulevarder; traktorer och skogsmaskiner mot spårvagnar och tunnelbana; fågelkvitter och vindens sus mot sirener och tutande bilar; flugorna och bina mot kackerlackor. Men stopp ett tag! Vi var faktiskt förskonade från dessa vidriga varelser i hela två år. Inte en kackerlacka så långt ögat kunde nå. Men så hände något. Det var några kanaler under trottoaren som byttes ut intill ett par höghus längre ner på boulevarden. Vi fick det förklarat för oss att krypen då hittade andra vägar. Och dessa ledde oturligt nog till oss. En natt satt jag och slet med en översättning från svenska till rumänska, Isprinsessan av Camilla Läckberg, i samarbete med Simona Ţențea (som lyckades förträffligt med att förvandla denna mediokra text till en njutning på det nya språket). Då och då gick jag ut i badrummet och sprutade gift på de osmakliga kräken. Jag fick ont i huvudet och blev irriterad. Både på Läckberg och kackerlackorna. De störde mitt sinne – hon med sina klichéer, de med sitt fräcka intrång. Förlåt Ers Nåd Deckardrottningen, men jag tycker verkligen inte om Edra böcker ...

 

I trädkojan i skogen

På ”Snigeln”, som vi kallade spårvagnen

  

Vart tog landsbygdsdrömmen vägen?

Att bo i storstaden med småbarn var inte vad jag hade drömt om eller planerat, men ändå blev det så. Ditt öde står skrivet i pannan (ți-e scris pe frunte), som Mădălina Nicolau sa. För att beskriva henne och hur våra vägar möttes, gick samman och skiljdes igen – i rum men inte i hjärta – behövs en hel roman. Hon är en roman. Som jag fick ynnesten att figurera i.

Vi visste hela tiden att vår tid i Bukarest var begränsad och detta gav oss en sorts underlig frihet, som att leva på dispens från tidens gång. Samtidigt hade vi torpet på alla lov. Då lämnade vi den olidliga fyrtiogradershettan, trafiken och kalabaliken för skogens vänliga grönskas rika dräkt och frid. När vi kom tillbaka till staden igen såg vi alla positiva, progressiva förändringar, vilket inte rumänerna själva tycktes förmå göra på samma sätt. En höst hade flygplatsen fräschats upp, en annan hade höghusen i vissa kvarter målats och fått nya, isolerande Thermopan-fönster – ett jätteprojekt. Gamla spårvagnar och bussar byttes ut, ordentliga förpackningar fyllde nya fräscha butikers hyllor, de förr så proletärt och charmlöst snorkiga servicemänniskorna började le, internet installerades på två röda sekunder och gick ursnabbt (som en sommar i Sverige), CASMB, rumänska Försäkringskassan, där man tidigare hade fått stå i ändlösa köer som ingen ändå respekterade, fick ett nytt modernt kölappssystem. Och barnen fick vänner.       

I Bukarest levde torpet kvar i mig. Det var som ett levande väsen som väntade och andades och ropade oss tillbaka. Varje sommar. År efter år. Och nu? För gott?

I nostalgi, detta av glömskans filter vadderade minne

Sighișoara i Transsylvanien. Draculas hemstad

 .

 

Coloana Infinitului (Det oändligas kolonn) i Târgu Jiu, av den store rumänske
konstnären Constantin Brâncuși

Slottet Peleș i Sinaia som byggdes mellan 1873 och 1883 åt kung Carol I, tidigare prins Karl Eitel Friedrich Zephyrinus Ludwig von Hohenzollern-Sigmaringen. (Jag var
 bara tvungen att skriva detta namn…)

/Åsa Apelkvist