Rälsbussen – biljetten ut

 Tåget som för dig bort. Eller hem

Här i Arvika hör jag ofta tåget. Detta får mig osökt att tänka på när jag var ung. Rälsbussen var då den enda räddningen bort från denna håla, som var hur jag på den tiden uppfattade Lysvik. Dess dunkande mot rälsen, dess signalerande tut, stoppljusens klang var ljuv musik i mina öron. Och så en dag bar den mig iväg på min allra första resa ensam ut i världen. Jag var 18 år när jag åkte för att hälsa på min vän och ridkompis som då jobbade som au-pair i London. Jag flög inte, utan tog tåget till Göteborg och därifrån gick det färjor som gungade på höga vågor i 36 timmar bort mot de brittiska öarna. Där i London hamnade vi mitt i en hurrande, skrikande folksamling och polisbilar som höll vägen fri för den framglidande limousinen där ingen mindre än George Michael satt, tillsammans med sin medsångare Andrew Ridgeley. Denna sena kväll i London hölls popduon Whams sista konsert, en avskedskonsert som går under namnet The Final. Det var den 28 juni 1986 och på Wembley Stadium samlades 72 000 människor under en konsert som varade i sex timmar och där bland andra Elton John gästspelade. I dag finns inga konserter längre. 

Var det bättre förr?

Visst är det hemskt det som händer i dag. Pandemin har oss alla i sitt grepp, våra friheter har inskränkts, vi tittar eller tittas på med misstänksamhet om avstånd inte går att hållas i affärer, och att planera inför framtiden känns som att gå balansgång på ett granbarr. Allt beror på smittläget. Var och varannan person har blivit expert på smiddskydd och är sin egen lilla vaccinforskare. Låt oss ställa 2021 mot 1986. Det var det året Palme sköts på öppen gata i Stockholm. Det var också det året den katastrofala reaktorolyckan i Tjernobyl inträffade. Så visst var inte allt bättre förr. 

Tre trallande jäntor till Tommy Körberg

Min värmländska ridkompis var mycket förtjust i stjärnglans, så vad gjorde vi? Jo, vi väntade backstage på Prince Edwards Theatre i West End. På Tommy Körberg. Två småtokiga, unga kvinnor från en by i skogiga Värmland stod och fnittrade i den trånga korridoren där den ena hjälten efter den andra i musikalen Chess seglade förbi (Murray Head, Elaine Paige). Tills slutligen en glädjestrålande och teatralisk Tommy dök upp, stolt som en tupp över denna ovanliga, livs levande fanclub. Med en gåva från vår bys keramiker Solveig Ueltzhöfer. (En tavla av Tre trallande jäntor, som jag själv troligtvis hade glaserat då jag flera somrar i rad sommarjobbade i Solsiegs verkstad). Vi fick inga gratisbiljetter till Chess, men väl reserverade ”bätterplatser”, som gav förevändning till ytterligare en resa till denna metropol i Europa.

Ställs inför en annan kultur; då händer något med en

Sedan blev jag själv au-pair. I Hamburg. I denna jättestad (åtminstone i jämförelse med Lysvik) vid floden Elbe lärde jag mig tyska. Så bra att jag faktiskt själv blev förundrad. Jag har alltid tyckt om att lära mig främmande språk, men även att tampas med olika kulturer. Ordet tampas är ett medvetet val, för när man ställs inför en annan kultur och då inte bara som åskådare, utan som någon som försöker införlivas i denna nya kulturella sfär, ja då händer något med en. Man befinner sig på minerad mark och allt man dittills lärt och funnit trygghet och säkerhet i börjar ifrågasättas. Ditt eget tankesätt, dina värderingar och ditt sätt att vara i världen ställs på ända och är inte alls lika självklart som innan. Man blir en främling. Både inför sig själv och inför det andra, nya, det annorlunda. Min man Björn Apelkvist sätter fina och träffande ord på detta när han i sin bok Livet som främling (2019) skriver om hur mötet med en annan kultur:
    […] kan öppna våra horisonter, få oss att förstå nya saker om oss själva och världen. Kasta oss ur det     invanda och trygga och – i högre eller lägre grad – göra oss till främlingar i vår verklighet eller            rentav inför oss själva, men samtidigt förändra och utveckla oss till rikare, mer förståelsefulla och        lyhörda, mer öppna och närvarande, kort sagt, mer levande människor. 

Finns att låna på Sunne bibliotek

I dag tänker jag att det var viktigt (och kanske till och med nödvändigt) för mig att klippa navelsträngen till Lysvik. För nu, både vår, sommar, höst som vinter, kan jag känna en nästan skrämmande smärtsam kärlek till hembygden. Vid Öjenäs (eller Ynnes), där jag åkte förbi för en tid sen för att gratulera min 88-åriga mor, finns en tavla av världen som jag alltid kommer att bära med mig.

Från Öjenäs mot Lysvik

I Rumänien, där jag senare skulle bosätta mig med min familj, skrev jag dikter. En av dem söker sig tillbaka till denna känsla av flykt och frihet med ständig återkomst. 

Fata roșcată cu un buchet

de flori în brațe

(6 trandarifiri galbeni, 5 trandafiri roșii),

cu pasul ei hotarât,

dar și elegant feminin,

te-a tras înapoi

în trecut.

Parcă auzi 

din nou

șuierul unui tren. 

O fugă pe șine ca singură scăpare de tine? 

Un vagon cu miros de tabac bătrân.

În tranzit, 

mereu alt loc

plin de flori.

Den rödhåriga flickan med en bukett

av blommor i sin famn

(6 gula rosor, 5 röda rosor)

med sina bestämda,

ändå elegant kvinnliga steg,

drog dig tillbaka

till det förflutna.

Som hörde du

på nytt

ett tågs framsusande.

En flykt på skenor som enda räddning från dig själv? 

En vagn med lukt av gammal tobak.

I transit, 

ständigt en annan plats

full av blommor.

/Åsa Apelkvist