Musik är också ett språk

Det går nästan inte en dag utan att du finns i mina tankar. Det förflutna hör ihop med nuet, liksom framtiden både inverkar på dessa, genom våra aspirerade själv, och formas av dem båda. Du lämnade oss alla i unga år och ändå hann du med så mycket. Jag läser de vackra, välformulerade breven från dina spännande resor ute till havs, dina sakkunniga anteckningar i marginalen på notblad, jag bläddrar igenom alla dessa pärmar med musikstudier och genuint passionerade planeringar inför söndagarnas gudstjänster med kyrkokör och ungdomskör. Du levde musik, du var musik. Jag konstaterar även med häpnad hur de anteckningar och understrykningar du gjorde i böcker om van Gogh, av Schopenhauer eller Heidenstam liknar mina. Du läste in lärarutbildningen till sjöss. All korrespondenslitteratur med Hermods finns kvar där i mammas källare någonstans och dina prydliga skrifter, din ordning, din bildning och din noggrannhet slår en med häpnad. I dag har Hermods utvecklats vidare och ingår i olika koncerner. På en av dem arbetar jag i dag! 

 

Min pappa och jag, hösten 1978

Hade du levt kvar under min uppväxt tror jag att du hade inspirerat mig till musiken, såsom du gjorde med så många av dina elever i skolan. Men kanske ändå inte? Var det lättare, tro, att motivera andras barn, att se dem som de potentiella, dugliga små varelser de var? Jag tänker på det ibland när jag sitter upptagen med rättningar av prov eller uppmuntrande meddelanden till elever som halkat efter, och därför inte hör mina egna ungar som står där och vill någonting. Är det lättare att ge av sin energi till dem som inte är av ens eget kött och blod, krävs det mindre? Min dotter Freja sa en gång: ”Aha, nu förstår jag! Du blir mer arg på mig än på min syster, eftersom jag liknar dig. Du blir alltså egentligen arg på dig själv!” Kloka ord för en sexåring och det ligger nog ett uns av sanning häri. När du försvann för alltid en vacker vinterdag med tunga snöflingor som magiska bomullsstjärnor i gatlampornas sken, den 28 november 1978, rasade världen samman. Jag och mina syskon lämnades vingklippta i världen. Min första fundering var om jag någonsin mer kommer att kunna skratta igen. Musiken tystnade.

Den började ljuda igen på riktigt när mina barn växte upp, i Rumänien. De lockades alla av att spela i detta tonernas och poesins land: piano, fiol, gitarr, cello. Privatlärarna bodde i områden långt från oss i den stora, trafiktäta staden: i kvarteren Obor och Dristor. Men de var värda alla resor, all energi, alla pengar, alla uppoffringar. 

 

Kvarteret Obor där en av barnens enastående musiklärare bodde, Carmen Costea

Döttrarna började senare på musikskolan Colegiul Național de Muzică ”George Enescu” mitt i Bukarest. Det var spelningar och tävlingar, övningar, repetitioner och konserter dagarna i ända och överallt. Alla tre sjöng i radiokören, Corul de Copii Radio. Tre gånger i veckan var det repetitioner och ibland sjöng de i tre, fyra timmar. Med mästaren Voicu Popescu eller hans lika inspirerande efterträdare Răzvan Rădos. Men aldrig att de ville missa detta, barnen! De lärde sig så mycket under dessa repetitioner, för Popescu var en sann humanist, en filosof, som fick barnen att leva i toner och harmoni(er). Vi föräldrar turades om att föra eller hämta genom halva stan, på trånga bussar, i framslingrande, ibland vinande tunnelbanor och ångande heta eller också iskalla spårvagnar. Många timmars gäspande i väntan utanför en konserthall, en studio, på en soffa i radiohuset, på hållplatser – i alla slags väder.

 

Corul de Copii Radio i Radiohuset. Nikita på fiol, Freja på cello. Kören sjunger svenska psalmer och visor som döttrarna lärde ut till de rumänska barnen

Dottern Freja spelar cello i Radiohusets konserthall

Sonen Ossian i det tyska musikdramat ”Parsifal” av Richard Wagner, som uppfördes i konserthuset Ateneu Român i maj 2015. Ossian var mycket förtjust över att arbeta med dirigenten Christian Badea

Dottern Nikita fick i uppdrag av maestro Badea att överlämna en blomma åt landets president Klaus Iohannis. Detta eftersom hon såg arisk ut och presidenten var (och är) tysk-rumän

 

Ossian väntar med sin (i dag mycket saknade) lärare Vasile Colțea på att få tävla i gitarr

Freja vid inspelningen av en reklamfilm inför en musikfestival

 

Vi flyttade tillbaka. Och valde Arvika. Det var faktiskt kompisen Sissi som kom med den idén. Med tanke på barnens musikintresse, den estetiska skolan Stage & Perform och musikhögskolan Ingesund.

Foto vid vatten i Arvika

Foto med månen som tittar fram bakom en trädgren. Arvika

Med ett litet musikstycke (”Stilla regn”), skrivet av mig och här i tolkning av Freja Apelkvist och Elmer Järpegård, lämnar jag nu Sunnebloggen som skribent, dock inte som läsare. Jag önskar er alla en underbar sommar! Och av och till i värmen – Ett stilla regn ... 

Film med musikstycket Stilla regn

/Åsa Apelkvist