Bestämde mig för att utmana mig själv

Hej igen!
När jag var liten var jag så blyg att jag sprang och gömde mig när vi fick främmande. Låste dörren till mitt rum eller på sin höjd gömde mig i ett hörn och tittade ned i golvet.

Det var inte mycket bättre under skoltiden och liksom många var jag obekväm att ställa mig längst fram i salen och berätta något. Knallröd i ansiktet och med svettiga händer skulle jag försöka läsa utantill, men blicken föll hela tiden ned på fusklappen i handen.

Det var inte förrän efter gymnasiet under ett sabbatsår från högskolan som jag bestämde mig för att utmana mig själv. En slags störtdykning rakt ned i det man tycker är allra jobbigast! 

Jag hade hoppat på ett år av franska språkstudier i Montpellier i södra Frankrike. Bland grammatik, glosor och hörförståelse fick man även läsa om fransk konst, historia och filosofi. Det fanns till och med en kurs i teater. På franska. Jag kände ju knappt någon så hur mycket kunde jag göra bort mig? 

Det var enormt kul och nervöst att tillsammans med andra utlandsstudenter spela olika roller i franska teaterpjäser! Jag var inte bra, men jag hade utmanat mig själv rejält och kände mig mycket mer bekväm, berättandes, längst fram i en sal.

 

Det kändes därför extra roligt när min son ville börja på Unga Västanå Teater. Han trivdes i gruppen, lärde känna nya kompisar och utvecklade sina färdigheter inom teaterkonsten. Han lyckades få en barnroll i Västanå Teaters uppsättning av Charlotte Löwensköld den sommaren och hittade sin andra familj. Han har nu varit med några somrar och bilden är från förra årets uppsättning av Körkarlen.

/Fredrik