Att uppleva känslor

Krampen i hjärtat har släppt sitt grepp och förnuftet har påmint mig om att jag inte kan bära alla andras sorg.


Det betyder inte att jag kan avfärda det som hänt med en handviftning. Medvetandet och medkänslan fungerar inte så. Tankarna går fortfarande till dem som har det svårt, men min vardag är tillbaka igen och jag är medveten om hur dyrbar den är.

Jag har funderat lite över varför detta har gripit tag i mig så hårt och jag tror det har att göra med att jag själv stod mitt uppe i en tragedi för snart nio år sedan. Ni kanske kommer ihåg timmerbilen som krockade med en skolbuss uppe i Indal.

Den klass som min äldste son gick i var den hårdast drabbade. Jag var med honom under ett par veckor på skolan och senare på begravningarna. Han förlorade fler bästa vänner och flera blev svårt skadade.


Jag blev rädd när jag såg hur stark sorgen var bland ungdomarna. Hur många liv som påverkades så mycket, så länge efteråt. Känslostormarna som mötte oss var nära nog övermäktiga för oss vuxna, men ungdomarna rycktes nästan med i döden. Det låter kanske dramatiskt och överdrivet, men jag hörde viskningar om självmord långt efter olyckan.

Allt är så mäktigt när man är ung. Då upplever man den djupaste sorgen och den häftigaste förälskelsen. Idag inser jag att det troligen har att göra med att man är ovan att känna, att uppleva något som vuxen och inte med självklarheten hos ett barn.


Visst känner jag fortfarande, men precis som jag blivit van farten då jag kör bil så har jag vant mig vid hur det känns att uppleva känslor.Jag har blivit lite fartblind med åren och stormarna i själen har stillat sig en aning, men älskar gör jag med samma intensitet som förr! Förälskelsen dör inte med ungdomen, den blommar livet ut.


Sommarkramar från mig!