I skuggan av minnena

Jag fick en brutal påminnelse nu i helgen om att livet är så oändligt skört och förgängligt.


En ung man miste livet och ännu en tragedi är skriven i Sunnes historia. Jag kände inte familjen, inte vad jag vet i alla fall. Som inflyttad har jag inte hunnit lära känna så många ännu. Ändå känner jag en nedstämdhet som sliter i själen. Tankarna går till föräldrar som möts av det outhärdliga, oåterkalleliga, men också till dem som kommer att leva i skuggan av minnena av det som hänt.

Jag brukar sällan sakna ord, men idag känns det tungt i hjärtat. Så jag avslutar med en dikt som jag skrev undertiden jag gick på skrivarkursen i Ransäter:

Hur vet jag vad som är verkligt? Sitter jag verkligen här, eller drömmer jag bara.
Hur vet jag?
Hur många gånger har jag inte vaknat och varit tacksam för att allt var en dröm – bara för att inse att jag fortfarande sover!
Så, hur vet jag?
Kanske är verkligheten som närmast när jag flyger, högt över jorden utan vingar eller plan, eller när jag faller hårt och skoningslöst ned igen – utan kontroll – och vaknar upp, sekunden innan jag tar mark.
Ja, hur vet jag?
Kanske är det så att dö. Ingen förlorad tid, inget mörker eller ljus som möter mig. Kanske jag bara står där och andas ut, i ögonblicket, och tackar min skapare för att jag vaknat i tid.

Ta vara livet och var rädd om dem du håller av!


Sommarkramar från mig!