Lika som bär

Ibland är det svårt att hitta balansen mellan att vara annorlunda och att ändå passa in.


Jag växte upp med unga föräldrar som uppmuntrade mig att utveckla mina talanger och min personlighet. De såg det unika som något dyrbart som var värt att försvara till varje pris. I skolan fick man dock snabbt lära sig att inte sticka ut. Avvek man för mycket från det normala så blev man lätt utstött eller mobbad.

I mitt fall fick mobbingen mig att inse att jag var fri på ett sätt som de andra inte var. Det spelade ingen roll vad jag sa, hur jag klädde mig eller vem jag pratade med - jag blev retad i alla fall! Denna frihet har varit en stor tröst under min skoltid och troligen gjort mig mer frimodig än jag var innan. Därmed inte sagt att jag stöttar mobbing, hur ringa den än må vara!

Jag ser många som skulle göra i princip vad som helst för att bli någon, bli något stort eller bara bli kändis. Det är lite lustigt, för många av de som är kända verkar längta tillbaka till skuggan igen. De skulle ge så mycket för att få smälta in i omgivningen, om så bara för en dag.


Vi glömmer lätt att alla har fördelar och nackdelar. Bara för att man sjunger bra betyder det inte att man är felfri i övrigt. Bara för att man gjort en jättetabbe är man inte genomrutten. Tänk vilken underbar värld det skulle bli om vi kunde fokusera på varandras goda sidor istället för att söka efter fel och brister.

Några som verkligen lyckats locka fram magi i vardagen är Västanå Teater. I höstas hade jag glädjen att få se Kalavala tillsammans med skrivarkursen i Ransäter, och det väckte något till liv inom mig. Jag hade svårt att förstå att jag befann mig i en lada så långt från storstan.


Jag satt där och njöt av musiken, skådespelet, kulisserna, kläderna... ja, hela produktionen och samtidigt kände jag mig ett med ensemblen. De var så generösa och inbjöd verkligen till en underbar upplevelse, en gemenskap som nådde ut från scenen till publiken. Om jag får säga det själv så var vi 'baskat bra tillsammans!


Sommarkramar från mig!