Jag lämnade världen utanför när jag gick in i Rottneros Park. Jag skakade av mig tröttheten, osäkerheten över att inte orka gå, oron över att tiden inte skulle räcka till, att inspirationen skulle utebli… För det är den vi söker, vi som skapar: inspirationen. Orden som kommer av att bli berörd in i själen. Känslorna som öppnar porten till dem som gått före oss – eller är det kanske de gamla poeterna som sträcker sig ned till jorden, för att i sin iver skänka världen mer av deras ord.
Nu sitter jag här på de sträva stenarna i Diktens Tempel och känner hur solen värmer min vinterbleka hud. Frykens vatten glittrar likt vingarna hos miljoner ystra blomflugor som samlats i aftonsolens glans.
Vinden spelar i trädkronorna och dränker nästan ljudet från gräsklipparen som hungrigt tuggar i sig gräset på andra sidan dungen. Doften har något barnsligt över sig, något som tar mig tillbaka i tiden, samtidigt som den smakar kryddigt och friskt av det nyklippta gräset.
Varken maskiner eller vädrets makter kan dock överrösta fåglarnas drillande, kvittrande, lekfulla glädjerop. Sången tränger igenom allt och låter sig endast störas ett kort ögonblick av ett par måsars skränande skrik. Strax är kören igång igen och tonerna faller runt mig likt ett vattenfall – en droppe i taget. Ett ord i taget växer längtan inom mig… att bli vidrörd av något himmelskt igen!
Molnen kallar ljuset åter medan jag jagar efter orden, och texten vittrar sönder och försvinner likt en skugga som dör i blixtens sken. Jag reser mig upp och utropar: ”släpp fram solen – den vill ut och leka!”
Kommentarer