Värme, utanför och innanför västen, är livet
Ute skiner solen och det är gnistrande kallt.
För att värma mig brukar jag någon gång per dag gå ner till vedboden, inte bara för att hämta ved utan även för att endast belåtet konstatera att den är härligt välfylld. En välfylld vedbod är den bästa huvudkudden! Så brukar jag säga till mina vänner, men de som är lägenhetsbor i någon stad runtomkring förstår inte riktigt vad jag menar. Att tända en brasa är en skön konst. Att sedan bara sitta och se lågorna stiga och känna värmen som sprider sig runt i huset är en ännu skönare konst. Värmen är en förutsättning för allt liv, sedan må det handla om mänsklig värme, alltså empati eller handfast eld. Fjärrvärme eller Kärnkraft är liksom inte lika kul att prata om…
Den bästa konsten är den som på något sätt ger verkan. Beröra är ledordet. Sedan vad det är som berör är svårare att precisera. Att skriva en låt för berörandets skull tror jag är omöjligt. Man utgår helt enkelt ifrån sig själv och sedan är det bara att inse att man inte är så unik som man ibland kan tro att man är. Min gode vän Niklas Strömstedt berättade att hans låtar fått folk att bli kära i varandra, älska.
Jag tror att det är så med konst, musik, bild eller ord, att man som konstnär endast skapar ett embryo som sedan publiken gör fulländat på sitt eget vis. Alla har ju sitt eget tycke och smak. Att lyckas beröra är ju sedan ingen självklarhet. Jag har vid det här laget skrivit några hundra sånger och det är inte många gånger jag mött en sådan reaktion som från honom, mannen i Filipstad. Men det händer – och det är därför jag håller på.
Dessa förutsättningar, alltså äventyret, bidrar nog också till att det blir en alldeles speciell stämning på själva konserterna. Alla har ju gjort samma resa till konsertstället. Åkt genom samma regn och är alla lika glada över att överhuvudtaget ha kommit fram. Peter Lundblad sa 2005: ”Det skulle låta så här om vi inte åkte moped!” och jag vet inte, men tolkar ändå hans ord som att menade att han tyckte att det lät bra? Sedan är det ju självklart tufft. Sommarens turné innebar 70 mil och elva konserter under lika många dagar och regn, regn, regn. Efteråt är man lika mör som vilken köttbit som helst i Pluras kokbok, som Dregen sa och daskade sig själv på rumpan.
För att värma mig brukar jag någon gång per dag gå ner till vedboden, inte bara för att hämta ved utan även för att endast belåtet konstatera att den är härligt välfylld. En välfylld vedbod är den bästa huvudkudden! Så brukar jag säga till mina vänner, men de som är lägenhetsbor i någon stad runtomkring förstår inte riktigt vad jag menar. Att tända en brasa är en skön konst. Att sedan bara sitta och se lågorna stiga och känna värmen som sprider sig runt i huset är en ännu skönare konst. Värmen är en förutsättning för allt liv, sedan må det handla om mänsklig värme, alltså empati eller handfast eld. Fjärrvärme eller Kärnkraft är liksom inte lika kul att prata om…
Den bästa konsten är den som på något sätt ger verkan. Beröra är ledordet. Sedan vad det är som berör är svårare att precisera. Att skriva en låt för berörandets skull tror jag är omöjligt. Man utgår helt enkelt ifrån sig själv och sedan är det bara att inse att man inte är så unik som man ibland kan tro att man är. Min gode vän Niklas Strömstedt berättade att hans låtar fått folk att bli kära i varandra, älska.
Mina låtar har jag förstått vara mer som stöd i olika uppbrottstider. I somras när Packmopedsturnén var i Filipstad och vi stod och sålde skivor efter konserten kom det fram en man till mig som vad jag tyckte såg förbannad ut. Hoppsan, tänkte jag och backade ett steg när han sträckte fram handen mot mig. Anledningen till att han såg spänd ut var troligtvis att han var lite spänd och nervös. För han ville bara tacka så oerhört mycket. Det visade sig att en låt jag skrivit (Bättre tid) fått honom att avsluta ett trettioårigt supande. Han hade lyssnat på den sången varje dag i mer än sex månaders tid och han berättade att det blivit för honom som en någon slags ritual att först vakna, sedan lyssna på låten och därefter ta itu med dagen. Det är klart att man blir rörd och stolt över att ha hjälpt en annan människa på ett sådant sätt, men det var ju ingenting jag tänkte på när jag en gång skrev låten.
Att verka tillsammans har alltid stått högt i kurs hos mig. Gemenskap är något fint och alla är lika värda. Detta är också ledorden bakom Packmopedsturnén. Det känns fint att se hur olika artister kommer hit till Värmland och slappnar av. En färd på moped genom ett somrigt landskap skalar effektivt bort alla eventuella åthävor. Alla för en, en för alla. Så hjälps vi åt längs turnén. Någon köper glass, en annan berättar en historia. En tredje bara njuter av tystnaden som sker när maskinen tystnat (och det gör de ganska ofta). En gammal moped är nog det absolut sämsta transportfordon som uppfunnits, men i Packmopedsturnén är det stoppen som är själva kittet. Det är nämligen under alla dessa stopp som man verkligen lär känna varandra. När det endast är granskogen som susar och vi ligger där på vägkanten och skruvar, det är då själva människan träder fram.
Kommentarer