Det är något speciellt med att röra på sig

Finns det något skönare än att glida fram på ett par längdskidor? Jag tycker det är svårslaget.

Förra vintern var en dröm med all snö och de välpreparerade spåren på Sundsberget. Där skidade jag ett antal mil i elljusets gula apelsinsken (nåja) och la grunden till det som en gång ska bli en Vasaloppsbiljett. När och om den starten blir av står skrivet i stjärnorna, men målsättningen finns.

Annars har jag, min gode vän författaren och numera riksdagsmannen Bengt Berg ett årligt skidlopp. Det äger alltid rum i strålande solsken och under de allra bästa förutsättningar man kan tänka sig. Vi gör som så. När januari startar ringer vi varandra och kollar intresset, sedan bestämmer vi vilket väder vi vill ha. Sedan inväntar vi helt enkelt den dagen.

Plura, Bengt Berg, jag och Benjamin
på hockeymatch i Sunne

 När förutsättningarna är optimala (det vill säga 10 grader kallt, vindstilla och solsken) tas en ny telefonkontakt: ”Nu ärä dags. Jag kommer!” Sedan kastar jag mig in i bilen och åker upp till Hovfjällets topp där Bengt redan står och väntar. Vi hälsar, spänner fast skidorna och sedan följer 10 km skidåkning under intensiv diskussion. Dessutom stannar vi då och då och äter den medhavda apelsinen och dricker kaffe.

Denna skidtur brukar ta ett antal timmar att genomföra och är nog egentligen mera att betrakta som ett terapeutiskt samtal än skidåkning. Men utan skidor på fötterna skulle detta samtal aldrig bli av. Det är viktigt att prata med varandra!

Jag lovade mig själv en gång för längesedan, när jag avslutat min idrottsliga bana, att aldrig någonsin mer springa fortare än att jag samtidigt hinner plocka svamp – och under den fanan kan man lugnt säga att även denna skidtur hamnar.

Det är någonting speciellt med det där att röra på sig. Många gånger har jag upplevt att omgivningen fått färg efter någon kilometers promenad. Stressen försvinner - och man är helt klart ett lyckligare jag som kommer hem än den som gick.

Samtidigt börjar tankarna samlas kring nästa sommar. Återigen ska mina gamla mopeder trafikera de värmländska småvägarna. Förra sommarens Packmopedsturné tog hårt på mina fordon. Motorer skar, bromsar slutade fungera och hjul säckade ihop. Det ligger ett styvt arbete på mina axlar för att få dessa individer funktionsdugliga igen, för det är faktiskt så jag ser dem (alltså individer).

Jag har åkt kors och tvärs över halva Sverige för att samla ihop ett gäng moppar som fungerar ihop och själva samlandet har varit mycket intressant. Det är otroligt vilka historier man kan få sig till livs när man får reda på vem som haft moppen tidigare, var denne hade åkt och vad det var som hände när den en gång stannade. Att sedan åter starta upp en maskin som inte funkat på minst 30-år är en annan speciell känsla. Det är som att de första livstecknen från motorn kommer från ett annat tidevarv, från 1960-70 talet då samhället såg helt annorlunda ut. Alltså nästan som en arkeologisk utgrävning.



Mitt i allt skrivande dyker minnet upp om Totta Näslund. Han fullkomligt vägrade bära hjälm under de två turnéer han medverkade. Jag ansökte till och med om dispens för hans räkning hos polismyndigheten med hänvisning till: Han passar inte i hjälm!

Jag fick förstås avslag, men de lät meddela: Ser vi honom på vägarna så vet vi hur det ligger till. Alltså kunde han underförstått se sig som hjälmbefriad, åtminstone tolkade jag det som så.

Det är mycket pyssel att få det hela att fungera men hittills har det gått. Omkring 1000 mopedmil har det blivit och fler lär det bli. Men så länge det känns roligt så rullar det på - och nya sånger ska skrivas.

 
Kul har det också varit att medverka på Sunne-bloggen. Nu lämnar jag över ordet och stafettpinnen till någon annan.

God Jul och gott nytt år!

Med vänlig hälsning:
Göran Samuelsson