Kostymtvång!
Själva utnämningen till Årets Värmlänning kommer att ske i spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm den 11/12. Mörk kostym eller smoking anbefalles. Hmm? Sådana klädesplagg är ju inget man vanligtvis går klädd i. Men jag äger i varje fall en kostym som jag en gång, 1992, lät en skräddare sy upp åt mig.
Det hela ägde rum på Sukumvit Road i Bangkok när jag var ute på en tvåmånaders-tripp tillsammans med en kamrat från Göteborg. Vi skulle vistas tre veckor i Thailand och drygt en månad i Indonesien. Dessutom blev det några dagar i Bangkok i väntan på väg dit och hem. Det var häftigt, minns jag, att med Fryksdalens novembervindar kvar i kroppen kliva ut ur flyplanet och komma till en helt annan värld. Värmen slog som ett knytnävsslag i ansiktet och ständigt aircondition-förkylda taxichaufförer stod i en lång rad och väntade. Chilisås fick en helt annan innebörd och på något märkligt sätt kändes det som att jag fick en inblick i hur en myrstack ser ut inifrån. Ett myller av folk, mystiska dofter, men ändå ingen stress. På något konstigt sätt fungerade det. Teckenspråk förde talet och storögt checkade vi så småningom in på ett hotell - och dagen därpå besökte jag skräddaren som skulle få den äran att sy upp en kostym åt mig.
Att det blev just han var en slump. På Sukumvit Road fanns det hur många skräddare som helst. Skrädderierna låg vägg i vägg så långt man kunde se så jag bara blundade och gick in till första bästa.
Aldrig har mina mått blivit så pass dokumenterade. Det hela tog säkert inte mer än tre minuter. Måttbandet for som en tigersvans runt min kropp, samtidigt som han blixtsnabbt gjorde några svårtydda noteringar på en papperslapp. Knappt hade vi börjat förrän han sa: ”Tli viiks!” samtidigt som han visade upp tre fingrar. Ok sa jag och insåg att det inte var någon mening att ens försöka förklara att det säkerligen skulle ta minst 1 ½ månad innan jag skulle vara tillbaka i Bangkok. Samtidigt kände jag mig ganska skeptisk till att det skulle bli någon kostym överhuvudtaget. Det hela hade ju gått så snabbt!
Hela resan gick bra och på vägen hem mellanlandade vi i Bangkok. Flygplanet hem till Sverige skulle gå dagen därpå, så där fanns gott om tid för kostymhämtning. Efter hotellincheckningen gick jag till skräddaren - och till min stora förvåning så låg där en kostym och väntade på mig. Den var dock inte helt klar. Armarna var endast nålade fast och här och var löpte det vita kritstreck över det i övrigt mossgröna tyget. ”Yo hävv to tlai it!” sa han och hängde på mig kavajen. Helt nöjd kände jag mig dock inte. Jag tyckte nog att den stramade lite, så jag pekade på axlarna och sa: ”To tight”. Han tittade på mig, la huvudet lite på sned sedan sa han: ”Yo tlay a suit befol?” Jag var totalt avslöjad. Nej det hade jag ju aldrig. Detta var första gången som min kropp bar en kostym – och så här i efterhand så är det ju bara att inse att det stramar lite över axlarna. ”Ok” sa jag och försökte så snabbt jag kunde ta mig därifrån. Tre timmar senare var jag tillbaka i butiken och hämtade min nu färdigsydda kostym, helt befriad från kritstreck och nålar - och dagen därpå lämnade jag Bangkok och Thailand med ett stort grönt paket som handbagage.
Just den kostymen har jag nu lämnat in på kemtvätt. Hoppas att den blir fin för jag känner det väldigt tydligt att jag inte vill bära något annat klädesplagg än just den när jag nu ska försöka vara lite extra fin och påkostad. Alla saker bär sin historia.
Nu gäller det bara att hitta en långklänning – åt min fru. Men det kan nog bli en knivigare historia?
Att det blev just han var en slump. På Sukumvit Road fanns det hur många skräddare som helst. Skrädderierna låg vägg i vägg så långt man kunde se så jag bara blundade och gick in till första bästa.
Aldrig har mina mått blivit så pass dokumenterade. Det hela tog säkert inte mer än tre minuter. Måttbandet for som en tigersvans runt min kropp, samtidigt som han blixtsnabbt gjorde några svårtydda noteringar på en papperslapp. Knappt hade vi börjat förrän han sa: ”Tli viiks!” samtidigt som han visade upp tre fingrar. Ok sa jag och insåg att det inte var någon mening att ens försöka förklara att det säkerligen skulle ta minst 1 ½ månad innan jag skulle vara tillbaka i Bangkok. Samtidigt kände jag mig ganska skeptisk till att det skulle bli någon kostym överhuvudtaget. Det hela hade ju gått så snabbt!
Hela resan gick bra och på vägen hem mellanlandade vi i Bangkok. Flygplanet hem till Sverige skulle gå dagen därpå, så där fanns gott om tid för kostymhämtning. Efter hotellincheckningen gick jag till skräddaren - och till min stora förvåning så låg där en kostym och väntade på mig. Den var dock inte helt klar. Armarna var endast nålade fast och här och var löpte det vita kritstreck över det i övrigt mossgröna tyget. ”Yo hävv to tlai it!” sa han och hängde på mig kavajen. Helt nöjd kände jag mig dock inte. Jag tyckte nog att den stramade lite, så jag pekade på axlarna och sa: ”To tight”. Han tittade på mig, la huvudet lite på sned sedan sa han: ”Yo tlay a suit befol?” Jag var totalt avslöjad. Nej det hade jag ju aldrig. Detta var första gången som min kropp bar en kostym – och så här i efterhand så är det ju bara att inse att det stramar lite över axlarna. ”Ok” sa jag och försökte så snabbt jag kunde ta mig därifrån. Tre timmar senare var jag tillbaka i butiken och hämtade min nu färdigsydda kostym, helt befriad från kritstreck och nålar - och dagen därpå lämnade jag Bangkok och Thailand med ett stort grönt paket som handbagage.
Just den kostymen har jag nu lämnat in på kemtvätt. Hoppas att den blir fin för jag känner det väldigt tydligt att jag inte vill bära något annat klädesplagg än just den när jag nu ska försöka vara lite extra fin och påkostad. Alla saker bär sin historia.
Nu gäller det bara att hitta en långklänning – åt min fru. Men det kan nog bli en knivigare historia?
Kommentarer