Kast mellan olika genrer
Förra veckan avslutade vi den här omgången av Händels Xerxes. Där spelade jag en persisk prinsessa som klär ut sig i manskläder för att kunna spionera på sin otrogne fästman – krigarkungen Xerxes.
I lördags var det nypremiär av Alban Bergs Wozzeck som vi har repeterat parallellt med föreställningarna av Xerxes. I den spelar jag en skvallrande, rätt osympatisk kvinna som mot slutet av operan raglar omkring berusad på scenen och skriker ”Blod, blod” till Wozzeck som i svartsjuk förtvivlan just mördat sin hustru.
Det är kul att få kasta sig mellan olika musikstilar och just de här två operorna ställer verkligen helt olika krav. I Händels musik krävs att rösten är i bra trim och att man är hyfsat utvilad (rösten tar tyvärr stryk av café- och krogbesök samt skrikiga barn som inte sover på nätterna). När man går in och sjunger sina arior med alla koloraturer och kadenser känns det nästan som en idrottsprestation. Wozzeck är också en ren teaterpjäs som man sjunger och den ställer andra krav på samspel och skådespel. Även om man naturligtvis måste vara i sin rollkaraktär i båda fallen så blir det lite annorlunda att som i Händeloperan sjunga en och samma text. t.ex. ”Orsaken till min olycka är jag själv. Jag älskar en förrädare!” i en hel aria som tar fem minuter mot att som i Wozzeck föra en dialog sjungen med och mot sin medspelare.
I kväll har vi nu haft vår andra föreställning. Mina medsångare är verkligen fantastiska. Gabriel Suovanen(som dessutom är min gamla klasskompis från Operahögskolan) i titelrollen har en både vacker och otroligt uttrycksfull röst och en närvaro på scenen som få kan matcha. Som ”der Hauptmann”(Kaptenen) har vi en gäst från Storbritannien. Det är tenoren Graham Clarke som har gjort den här rollen över hela världen och är med all sin erfarenhet naturligtvis fantastisk. Jag kan lova att det inte finns en död sekund på scenen under den 1 timme och 40 minuter som operan tar. Det är faktiskt ovanligt kort för en opera, dessutom är den utan paus.
Här väntar Magnus Kyhle och jag på applådtack!
När jag kom hem sussade mina flickor sött i sina sängar. Min härliga barnvakt Ulrika är så duktig med dem. Vi har förmånen att få barnomsorg även på kvällstid, när vi arbetar, betald av Norrmalms stadsdelsförvaltning. Det är verkligen en fantastisk förmån för oss som ibland arbetar både kvällar och helger. Och det är alltså inte ett kvällsöppet ”dagis” utan nån som kommer hem till oss och passar barnen. Tack Stockholm stad! Tänk om ni var lika bra på snöröjning som ni är på barnomsorg! Dock har vi kommit ifrån barnvagnsstatiet så lika kämpigt är det inte i snön som det var förut!
Nu måste jag försöka sova lite för att i morgon börja repetera inför nypremiären av Glucks ”Orphée”. Det är något av det mest givande jag någonsin har gjort, inte minst för samarbetet med den fantastiske koreografen Mats Ek!! Mer om det nästa gång…
Sov gott!
I lördags var det nypremiär av Alban Bergs Wozzeck som vi har repeterat parallellt med föreställningarna av Xerxes. I den spelar jag en skvallrande, rätt osympatisk kvinna som mot slutet av operan raglar omkring berusad på scenen och skriker ”Blod, blod” till Wozzeck som i svartsjuk förtvivlan just mördat sin hustru.
Det är kul att få kasta sig mellan olika musikstilar och just de här två operorna ställer verkligen helt olika krav. I Händels musik krävs att rösten är i bra trim och att man är hyfsat utvilad (rösten tar tyvärr stryk av café- och krogbesök samt skrikiga barn som inte sover på nätterna). När man går in och sjunger sina arior med alla koloraturer och kadenser känns det nästan som en idrottsprestation. Wozzeck är också en ren teaterpjäs som man sjunger och den ställer andra krav på samspel och skådespel. Även om man naturligtvis måste vara i sin rollkaraktär i båda fallen så blir det lite annorlunda att som i Händeloperan sjunga en och samma text. t.ex. ”Orsaken till min olycka är jag själv. Jag älskar en förrädare!” i en hel aria som tar fem minuter mot att som i Wozzeck föra en dialog sjungen med och mot sin medspelare.
I kväll har vi nu haft vår andra föreställning. Mina medsångare är verkligen fantastiska. Gabriel Suovanen(som dessutom är min gamla klasskompis från Operahögskolan) i titelrollen har en både vacker och otroligt uttrycksfull röst och en närvaro på scenen som få kan matcha. Som ”der Hauptmann”(Kaptenen) har vi en gäst från Storbritannien. Det är tenoren Graham Clarke som har gjort den här rollen över hela världen och är med all sin erfarenhet naturligtvis fantastisk. Jag kan lova att det inte finns en död sekund på scenen under den 1 timme och 40 minuter som operan tar. Det är faktiskt ovanligt kort för en opera, dessutom är den utan paus.
Här väntar Magnus Kyhle och jag på applådtack!
När jag kom hem sussade mina flickor sött i sina sängar. Min härliga barnvakt Ulrika är så duktig med dem. Vi har förmånen att få barnomsorg även på kvällstid, när vi arbetar, betald av Norrmalms stadsdelsförvaltning. Det är verkligen en fantastisk förmån för oss som ibland arbetar både kvällar och helger. Och det är alltså inte ett kvällsöppet ”dagis” utan nån som kommer hem till oss och passar barnen. Tack Stockholm stad! Tänk om ni var lika bra på snöröjning som ni är på barnomsorg! Dock har vi kommit ifrån barnvagnsstatiet så lika kämpigt är det inte i snön som det var förut!
Nu måste jag försöka sova lite för att i morgon börja repetera inför nypremiären av Glucks ”Orphée”. Det är något av det mest givande jag någonsin har gjort, inte minst för samarbetet med den fantastiske koreografen Mats Ek!! Mer om det nästa gång…
Sov gott!
Kommentarer