Från hockeyspelare till akademiker
När jag var 17 år gick jag och min tränare i FBK, Bo ”Kulon” Lennartsson, till den dåvarande rektorn på Sundstagymnasiet i Karlstad och berättade i samråd att jag hade valt att satsa på hockeyn helhjärtat och skulle ha svårt att vara kvar som heltidsstudent. Rektorn hade egentligen inga invändningar mot detta beslut och önskade mig ett stort lycka till.
Året efter fick jag ett kontrakt med A-laget i FBK. Kontraktet innebar att jag fick bil och en väl tilltagen månadslön. Jag behövde inte längre tänka på studier eller utbildning. Det vara i alla fall min tankar just då. Ett par säsonger till och jag skulle vara en etablerad elitseriespelare och jag skulle aldrig behöva tänka på pengar igen. Framtiden såg ljus ut för unge, lovande Westin.
I takt med att säsongerna gick, så upptäckte jag en växande känsla i kroppen av att hockey inte längre var så kul som den tidigare hade vart. Hockeyn gick bra för mig, men sakta kändes det som att glädjen i hockeyn försvann. Jag var trött på bussresor, press från sponsorer och tränare vars referenspunkter i livet begränsades till en ishall och spelet ishockey.
Jag saknade tiden då man snörade på sig skridskorna nere på Åmbergs uterink och spelade i timmar enbart för att det var så himla kul. Helt plötsligt handlade hockey om allt annat än just det… En känd tränare skrek till oss efter en förlust: ” hockey handlar F*N inte om att ha kul, det handlar om djup tillfredsställelse”. Jag bestämde mig för att sluta med ishockey.
Så nu stod jag där, helt utan gymnasiekompetens och ville börja plugga? En tidsmaskin hade vart nice så jag kunde åka tillbaka till det där mötet med rektorn på Sundstagymnasiet. Nu fanns det ingen sådan så jag fick gå den långa, hårda vägen i stället. Sex terminer på Komvux, ett språktest och ett högskoleprov senare hade jag den kompetens som krävdes för att komma in på Anglo European College of Chiropractic i England.
Talangen för att lyckas hade jag utan tvivel, men en del kanske tycker att jag helt enkelt inte hade allt som krävdes för att bli en elitpresterande idrottsman? Till viss del kan jag ställa mig enig till det argumentet, för det krävs en speciell skalle för att hantera all press och att kunna högprestera varje dag. Talang är bra att ha, men det krävs så oändligt mycket mera för att lyckas. Framför allt krävs det glädje i det man gör. Det senare hade jag inte.
Jag följde mitt hjärta och går i dag en helt fantastisk utbildning. Jag är jätteglad över åren som hockeyspelare och jag ångrar inte de val jag har gjort, trots att vägen har varit aningen brokig och tidvis ganska tuff.
Så till alla unga talanger där ute, kom ihåg att glädjen till vad ni nu än håller på med, måste vara den stora anledningen till att ni gör det ni gör!
Och kom ihåg, utbildning parallellt med idrott är fullt möjlig.
En som vet.
/D
Året efter fick jag ett kontrakt med A-laget i FBK. Kontraktet innebar att jag fick bil och en väl tilltagen månadslön. Jag behövde inte längre tänka på studier eller utbildning. Det vara i alla fall min tankar just då. Ett par säsonger till och jag skulle vara en etablerad elitseriespelare och jag skulle aldrig behöva tänka på pengar igen. Framtiden såg ljus ut för unge, lovande Westin.
I takt med att säsongerna gick, så upptäckte jag en växande känsla i kroppen av att hockey inte längre var så kul som den tidigare hade vart. Hockeyn gick bra för mig, men sakta kändes det som att glädjen i hockeyn försvann. Jag var trött på bussresor, press från sponsorer och tränare vars referenspunkter i livet begränsades till en ishall och spelet ishockey.
Jag saknade tiden då man snörade på sig skridskorna nere på Åmbergs uterink och spelade i timmar enbart för att det var så himla kul. Helt plötsligt handlade hockey om allt annat än just det… En känd tränare skrek till oss efter en förlust: ” hockey handlar F*N inte om att ha kul, det handlar om djup tillfredsställelse”. Jag bestämde mig för att sluta med ishockey.
Så nu stod jag där, helt utan gymnasiekompetens och ville börja plugga? En tidsmaskin hade vart nice så jag kunde åka tillbaka till det där mötet med rektorn på Sundstagymnasiet. Nu fanns det ingen sådan så jag fick gå den långa, hårda vägen i stället. Sex terminer på Komvux, ett språktest och ett högskoleprov senare hade jag den kompetens som krävdes för att komma in på Anglo European College of Chiropractic i England.
Talangen för att lyckas hade jag utan tvivel, men en del kanske tycker att jag helt enkelt inte hade allt som krävdes för att bli en elitpresterande idrottsman? Till viss del kan jag ställa mig enig till det argumentet, för det krävs en speciell skalle för att hantera all press och att kunna högprestera varje dag. Talang är bra att ha, men det krävs så oändligt mycket mera för att lyckas. Framför allt krävs det glädje i det man gör. Det senare hade jag inte.
Jag följde mitt hjärta och går i dag en helt fantastisk utbildning. Jag är jätteglad över åren som hockeyspelare och jag ångrar inte de val jag har gjort, trots att vägen har varit aningen brokig och tidvis ganska tuff.
Så till alla unga talanger där ute, kom ihåg att glädjen till vad ni nu än håller på med, måste vara den stora anledningen till att ni gör det ni gör!
Och kom ihåg, utbildning parallellt med idrott är fullt möjlig.
En som vet.
/D
Kommentarer