Värmland i mitt hjärta...

  

Och så har dagen kommit då…

Efter lite drygt en vecka här i mitt barndomshem Skomakarstôga i Gjutaregården, så är det dags att bege sig tillbaka till huvudstaden, eller av resten av landet kallat Fjollträsk.

Jag glömmer alltid hur mycket jag saknar de värmländska skogarna innan jag kommer hem igen. Jag har märkt att jag väldigt lätt blir hemmakär de senaste åren, ordspråket ”hemma är där jag hänger min hatt” verkar vara spöklikt gjutet för mig och mitt nuvarande levnadssätt. Jag lärde mig snabbt att älska Östgötaslätten och lika lätt morgonsolen som spelar på fasaderna när den stiger upp över husen i Stockholm.

Men samtidigt har jag insett hur hemmablind jag har varit förr, att jag aldrig kunde älska det jag befann mig i förrän jag lämnade det bakom mig. Jag har aldrig känt mig helt tillfreds med min tillvaro i mitt nuvarande så kallade hem, och känt en slitande känsla tillbaka till naturen och sinnelaget hos Värmland och dess invånare. Nej, jag sitter inte här för att söka pluspoäng hos er som läsare om ni tror det! Utan detta är något som jag uppmärksammat hos mig själv under de senaste åren på fel sida Värmlandsgränsen.

I Vadstena i somras fanns där tre värmlänningar, det var jag, den lyriska sopranen Ylva Stenberg ifrån Arvika och dramatiska sopranen Sofie Winolf ifrån Årjäng, två fantastiska sopraner som ni ska försöka lyssna på om chansen ges. Men ni förstår väl att det lätt blev en smula patriotiskt när vi satte igång på bredaste mål och talade längtande om vad som väntar oss därhemma. En av skåningarna på Vadstena- Akademien sa till oss efter att vi med en tår i ögat hade stämt upp i Värmlandsvisan att ”jag trodde inga var lika landskapskära som vi, men ni värmlänningar har visat mig annat”, Och det ligger nog någonting i det…

Så det är inte för inte att man återvänder som flyttfåglar tillbaka till hemtrakterna igen, och jag, Ylva och Sofie är inte ensamma. Många i vår situation och i vårat kommande yrkesområde behöver en fast punkt i tillvaron där man kan släppa oket på sina axlar, tankar om och när nästa jobb kanske faller in, och bara få vara den man är, och bara få vara människa. Så det är inte av slump att jag är här varje sommar, det är inte av slump att till och med Håkan Hagegård förflyttade sitt jobb tillbaka till Brunskog. Alla behöver ett hem, och var man än hänger sin hatt så glömmer man aldrig att det är här hatten kommer ifrån och att det är hit vingarna alltid vill bära oss tillbaka till.

Så efter många om och men var jag tillslut tvungen att köpa min biljett med SJ, en 2:a klass vid fönstret, för att resa tillbaka till mitt vardagshem. Så nu sitter jag åter här på trappen utanför ytterdörren, som jag gjort så otaligt många gånger i mitt liv, med en höna med kycklingar bredvid mig som pickar förstrött, de är inga flyttfåglar så det var väl väldans tur att de just fötts här… Datorn står i knäet, Ture Rangström på vinylspelaren och jag vill bara insupa var sekund, var solstråle och var vindpust, även den som kommer med en underbar odör ifrån komposten bredvid mig, även den doften är en doft jag, mina vingar och min lilla hatt snart kommer sakna igen. Det är något jag lärt mig av erfarenhet.

Sköt om er!

/Hannes