Tre saker jag saknar från Sunne

Efter att ha tagit med er på en resa mellan olika platser jag bott på genom mitt liv så har jag nu kommit fram till mitt sista blogginlägg som gästbloggare på Sunnebloggen. Som nog har framkommit i de tidigare inläggen så trivs jag mycket bra i Stockholm där jag nu bott i lite drygt tolv år. Så, finns det ingenting jag saknar från Sunne? Jo, det finns det.

För det första: Ren luft och tystnad. I anslutning till Rinkeby finns Järvafältet, som är ett av de största naturreservaten i Stockholms län. Här finns öppna fält med hästhagar, skogar med motionsspår och skogshallon, stigar och pittoreska grusvägar.

Det är fantastiskt att kunna bo i en storstad men bara ha 10 minuters promenad till en sådan naturupplevelse. Men det finns något som stör. Nämligen två sorters luftburna föroreningar: ljud och partiklar.

Var man än befinner sig hörs alltid brummet av minst en motorväg och oftast två, och dessutom flygtrafik till och från både Bromma och Arlanda flygplats. Och på blad och gräs, blommor och löv finns alltid en tunn hinna onaturlig och otrevlig smuts som hindrar naturen från att dofta som den ska.

Då saknar jag de värmländska skogarna där det är tillräckligt tyst för att höra skogens egna ljud och där skogen doftar som en skog ska dofta. Då saknar jag Sunne.

För det andra: Vidsträckta vyer över vatten och skog. Under tre års tid åkte jag varje dag buss längs E45:an från Sunne upp till Stjerneskolan i Torsby. Under tre års tid fick jag dagligen bevittna den vackraste av vackra dalgångar i årstidernas och ljusets alla skiftningar.

Min absoluta favoritsträcka är raksträckan från Stöpafors upp mot och över foten på Tossebergsklätten. Hur vyn över berget och omgivande åkrar och fält växer i ett crescendo när vägen höjer sig för att sedan maximeras i en vidunderlig och storslagen utsikt ner över Fryken och Lysvik med omgivande skogar.

Under höstarna målades skogarna om i en sprakande och energifylld färgprakt som ögonen inte kunde se sig mätta på. Under några vinterveckor inföll soluppgången precis när bussen nådde utsiktspunkten, och hela himlen exploderade i röd, gul och rosa färg som dubblerades och reflekterades av ett tunt och sprucket istäcke på Frykens yta.

Det var så vackert att det nästan gjorde ont. När jag nu under vackra höstdagar tvingas ner under jorden för att sitta och stirra ut på en mörk tunnelvägg genom tunnelbanetågets fönster, då saknar jag Värmlandstrafik.

För det tredje: Ett mindre utbud ger en större behållning. I storstaden är utbudet enormt - så enormt att jag blir döv av dånet och inte kan urskilja de enskilda evenemangen och erbjudandena. När utbudet är så stort blir det opersonligt. Och många pärlor rinner förbi osedda i lerfloden.

I Sunne är utbudet mindre. En del kanske tycker att det finns för lite att göra, men jag skulle säga att i Sunne är det hanterligt stort. Det går att läsa Sunnenytt från pärm till pärm och upptäcka trevliga konserter och evenemang som man vill gå på. När utbudet är mindre blir det mer personligt. Och behållningen blir så mycket större.

När muséerna förblir anonyma byggnader och konsten lyser med sin frånvaro, då saknar jag Sunne och Konstrundan och de inspirerande mötena med konstnärerna själva.

Så min uppmaning blir: Passa och njut - av luften, tystnaden, skogen, naturscenerna och utbudet som erbjuds, ni lyckligt lottade i Fryksdalens hjärta! :)

Med det tackar jag för mig och hoppas att ni fått med er något tänkvärt under de här två veckorna.

/Jenny

Kommentarer

Anonym sa…
Jättekul att läsa om dig och ditt liv Jenny! Du glömde bara en sak-Beverly By! ;)
Varm kram Elisabeth Persson

Populära inlägg