Om amatörteater och Selma Lagerlöfs berättelser
Amatörteater är bra. Alla kan vara med, oavsett ålder, kön, ursprung och erfarenhet. Dessutom på jämbördiga villkor, sexåring som sextioåring. Och så är det ett tillfälle även för icke-barn att få spontana sig.
Samtidigt så har man ju vissa produktionskrav, d.v.s. det förväntas att man tillsammans levererar en pjäs som publiken får utbyte av. Det innebär att deltagarna, var och en, får se till att lära sig sina repliker, komma på repetitionerna (och för den delen föreställningarna...) eftersom alla är beroende av varandra.
För de flesta är detta knappast ett problem, snarare ställer de för hårda krav på sig själva och får scenfrossa i onödan, så det är viktigt med en ömsesidig peppning inom gruppen. Regissörens huvuduppgift är inte att demonregissera utan att få skådespelarna att känna sig trygga i sina roller. Och åt andra hållet med, förstås.
I.o.f.s. är det väl som livet i stort: på arbetet, i skolan, i en familj.
Egentligen gillar jag bäst att skriva manus. Man har en historia, uppdiktad eller verklig, och gör en pjäs av den. Det innebär att man får göra gedigna bakgrundsstudier för att ha koll på varför att personerna handlat som de gjort. Ofta är det en massa delberättelser som är hopnästade och handlingen måste rätas ut för att bli spelbar. Den måste vara förståelig för publiken, så vad personerna tänker eller känner måste kanske uttryckas på annat sätt.
Sen får man tänka lite på skådespelarna också: alltför många repliker på halva a4-sidor är inte bra.
Och så måste pjäsen vara lite rolig då och då, även om det i princip är en högst seriös pjäs, annars somnar både publik och skådespelare. Kanske även regin.
Jag är med i Emterviksamatörerna. Vi spelar av naturliga skäl oftast pjäser som bygger på berättelser av Selma eller som handlar om Selma och/eller personer i hennes omgivning. Ofta är hennes böcker väldigt lätta att göra manus av, det är som om hon sett handlingen framför sig i sitt inre och skrivit ned den.
Selmas berättelser står sig väl även idag. Läs!
/Torbjörn
Samtidigt så har man ju vissa produktionskrav, d.v.s. det förväntas att man tillsammans levererar en pjäs som publiken får utbyte av. Det innebär att deltagarna, var och en, får se till att lära sig sina repliker, komma på repetitionerna (och för den delen föreställningarna...) eftersom alla är beroende av varandra.
För de flesta är detta knappast ett problem, snarare ställer de för hårda krav på sig själva och får scenfrossa i onödan, så det är viktigt med en ömsesidig peppning inom gruppen. Regissörens huvuduppgift är inte att demonregissera utan att få skådespelarna att känna sig trygga i sina roller. Och åt andra hållet med, förstås.
I.o.f.s. är det väl som livet i stort: på arbetet, i skolan, i en familj.
Egentligen gillar jag bäst att skriva manus. Man har en historia, uppdiktad eller verklig, och gör en pjäs av den. Det innebär att man får göra gedigna bakgrundsstudier för att ha koll på varför att personerna handlat som de gjort. Ofta är det en massa delberättelser som är hopnästade och handlingen måste rätas ut för att bli spelbar. Den måste vara förståelig för publiken, så vad personerna tänker eller känner måste kanske uttryckas på annat sätt.
Sen får man tänka lite på skådespelarna också: alltför många repliker på halva a4-sidor är inte bra.
Och så måste pjäsen vara lite rolig då och då, även om det i princip är en högst seriös pjäs, annars somnar både publik och skådespelare. Kanske även regin.
Jag är med i Emterviksamatörerna. Vi spelar av naturliga skäl oftast pjäser som bygger på berättelser av Selma eller som handlar om Selma och/eller personer i hennes omgivning. Ofta är hennes böcker väldigt lätta att göra manus av, det är som om hon sett handlingen framför sig i sitt inre och skrivit ned den.
Selmas berättelser står sig väl även idag. Läs!
/Torbjörn
Kommentarer