Brev från ett karantärhotell i Hanoi

 Hej alla!

Jag sitter här i mitt karantänhotell i Hanoi och försöker fördriva tiden. Vi kom hit mitt i natten på torsdag, natt till fredag, och påbörjade 14 dygns isolering i ett för ändamålet förberett hotell strax utanför gamla staden. Vi, det är jag och min 13-åriga dotter Emelie, som har bestämt sig för att komma och bo tillsammans med mig här. Jag själv har varit här sedan februari förra året och arbetat för Ericsson här.

Thomas och dottern Emelie i skyddsutrustning

Vem är jag då, jag som skriver detta och vilken anknytning har jag till Fryksdalen och Sunne. Det är längesedan nu sen jag kallade Sunne mitt hem, men när jag var sju år gammal så flyttade vi, mina föräldrar och min lillasyster till Brårud där vi bodde ett par år på Rådjursvägen, innan vi efter en renovering flyttade till mina morföräldrars gård i Stöpafors. När jag växte upp så hade jag ganska tidigt bestämt mig för att jag ville ha ett jobb där jag reste mycket. Egentligen hade jag velat bli pilot men det föll sig så att jag istället hamnade på Ericsson och Ericsson erbjöd mig precis det jag ville ha.

Det här är andra gången jag bor och jobbar i Hanoi. Första gången var 2005-2007. Staden har förändrats mycket sedan dess även om man känner igen sig på de flesta platser. Området där mitt kontor idag finns existerade inte på den tiden. Idag är det svårt att tro att det var så eftersom höghusen ligger tätt och vägarna är fulla av trafik. 

Första gången jag var här så var staden fortfarande ganska reglerad och folk utifrån fick inte flytta hit hur de ville. Jag tror att det är betydligt annorlunda idag. Det bor säkert dubbelt så många här idag jämförelsevis. 

Varmt och fuktigt men kallt på vintern

Det är sämre luft här nuförtiden speciellt under vintern som nu. Det är också förvånansvärt kallt för att vara i tropikerna. När jag flyttade hit första gången kom vi mitt i sommaren och vi hyrde ett hus i stan. Det är hett på sommaren och jag hade inte en tanke på att det kunde bli kallt. Jag var dåligt påläst och därmed också dåligt förberedd när vintern kom i slutet av november med temperaturer runt 10 grader och utan uppvärmning i huset. Fuktig luft är det också så om man inte har värme så känns allting fuktigt och lite blött. Skjortan är svår att dra på sig på morgonen och på kvällen så känns lakanen kalla och blöta. Det blev att investera i elkaminer så att man åtminstone kunde värma sovrummet ordentligt. Den här gången visste jag bättre så ylletröjorna är packade och vi har valt boende med värmekälla. Men ännu har vi inte kommit riktigt fram hemma.

Utsikt från karantänhotellet

Vi är på karantänhotell. Vietnam är egentligen helt stängt för utlänningar och det var en rejäl pappersexercis att ta sig igenom för att komma in här överhuvud taget. Min dotter har väntat sen i somras på att komma hit. Vi har haft plats i en skola här sedan höstterminen startade i augusti, men det var inte möjligt att komma in alls då. Jag började ansökan i slutet av oktober och strax innan jul så blev det klart att jag kunde komma in tillsammans med min dotter så jag åkte och hämtade henne. Det är annorlunda att resa numera under pandemin. Negativa PCR-tester krävs och det kan vara besvärligt att ordna så att dessa kan tas i samband med resan. Inte för lång tid i förväg. Det går inte så många flyg heller och de som man planerar att använda kan vara inställda med kort varsel. Det är ett pussel att få alla bitar att klicka ihop i planeringen.

När man kommer till Vietnam så måste man inställa sig i karantän i 14 dygn, till planeringen hör att man också måste ordna med en karantäntransport från flygplatsen i förväg. Alla bokningar av transport och hotell måste meddelas till flygbolaget i god tid före ankomst för att man ska få tillstånd att landa. När vi väl kom fram efter en lång resa med 13 timmars mellanlandning på vägen så var klockan nästan midnatt torsdag natt till fredag och efter visumhantering och bagagehämtning ungefär som man är van, med undantaget att passen behölls i passkontrollen och att vi samlades i bagageutlämningen tills alla inkommande hade fått sina väskor. Tullen och utgången var stängd. 

Mottagen av blåklädda figurer

Utanför glasväggen till bagageutlämningen dök så de första blåklädda figurerna upp med skyltar med hotellnamn och passagerarnamn ut. Det var våra karantäntransporter som hade anlänt. Efter ett tag kom de in genom en sidodörr rakt in i bagageutlämningen medförande blå skyddsutrustning till oss också. Så vi fick skruda om allihop. Väl omklädda så fick vi ta oss ut genom sidodörren ut till parkeringen och in i vår transport, en vanlig bil med plast som tejpats upp mellan baksäte och framsäte. Så gick färden in mot staden och när vi kom fram till hotellet fick vi ta källarvägen och servicehissen till vår våning och vårt lilla rum, där vi nu tillbringar all vår tid. Maten kommer i kassar som ställs utanför i korridoren tre gånger om dagen. Det knackar på dörren och man öppnar och hämtar upp sin mat. I natt är det 11 dygn kvar tills vi slipper ut. Det känns som lång tid att sitta fast härinne. Jag saknar att få gå ut och gå eller springa. Undrar hur mycket man väger när vi väl kommer ut. Maten är god 😊.

Mvh /Thomas